David Murray med stor bredd: en konsert att komma ihåg

P1000911

Det känns ju lite märkligt att säga men nästan var gång som jag hör en amerikansk jazzgrupp tycker jag mig uppleva en sorts nästan religiös kraft i utspelet. Något som vi från Europa tycks sakna. Handlar det om gener, historia eller bakgrund? Jag inbillar väl mig, men ändå.

I går klev saxofonisten David Murray ut på Mejeriets scen och jag fick på nytt precis den känslan jag försöker beskriva här, Murray i en pang-på situation med en fläskig tenorton och en närvaro som kan golva vem som helst.

P1000914

Murray är om jag minns rätt en av 60-talets större friformmusiker inspirerad av bla Albert Ayler, Roscoe Mitchell, Lester Bowie och förstås John Coltrane. Med åren har han anammat också tidigare musikers stilar som Coleman Hawkins’ och Ben Websters.

En Murraykonsert av i dag har därför en enorm bredd och jag påstår att inte så många saxofonister matchar numera David Murray.

Lundakonserten inleddes med Sorrow song som är en hyllning till Ben Webster och vi fick nu höra Murray böja toner som egentligen bara en Webster var mäktig. Murray gav också prov på sin förmåga att brutalt klämma omänskliga toner ur luren, toner som tycks komma från ”outer space”.

Murray spelade bitvis riktigt vildsint och jagade på sina medspelare. Trumslagaren Nasheet Waits visade genomgående prov på sällsynt lyhördhet då han flitigt bytte fraser med Rod Williams och dennes sparsmakade och eleganta pianospel.

P1000907

Murrays basist Jaribu Shahid var den av de fyra som gjorde minst väsen av sig men i uppstarten av konsertens andra nummer angav han tonen i en spanskinfluerad låt som kunde varit skriven av Chick Corea.

Nu var samtliga musiker på banan och dom gav oss i publiken vad vi ville ha, tex Billy Strayhorns fina Lush Life där Waits bromsade upp och lade undan sin annars mera intensiva spelstil till förmån för ett vispkomp bakom Murrays basklarinett.

Murray visade också till slut upp sin lättsammare sida i Let the music take you där han sjöng och rappade. Sen fick vi Coltranepastichen Very steps, en något omstuvad Giant steps som i mitt tycke var den här två timmar långa konsertens bästa nummer. David Murray och hans kvartett avslutade med extranumret Natalie där Murray åter greppade sångmicken.

Jag, och tror jag hela publiken, noterar en konsert att komma ihåg!

Text & foto: Stig Linderoth

David Murray Infinity Quartet

Plektrum Mejeriet, Lund den 25 oktober 2013
David Murray ts, bcl, Rod Williams p, Jaribu Shahid b, Nasheet Waits dr,