Dixie Group 62 gästade Lidingö

Dixie_62_1

Vaddå Dixie?? Jo denna grupp bildades 1962 och spelade dixielandmusik bland annat på Nalen där man hade dixie- och New Orleansmusik på tisdagar och söndagsmatinéer under ett otal år. Dagens upplaga av bandet har inte mycket kvar av dixie, men däremot spelas det musik från hela jazzepoken i en traditionell swingstil, och av rutinerade musikanter.

Jan-Gunnar Stolpe är den som bildade bandet. Hans trumpetspel har en auktoritet som bara långvarigt spelande ger, och mogna improvisationer av både äldre och nyare jazz ger en homogenitet som gör att man ger sig på nåd och onåd. Vissa låtar exekverar han med en okonstlad sång som passar in i sitt sammanhang helt perfekt. Hans humoristiska ledarskap över orkestern gör att kvällen går fort, alltför fort.

Då ordinarie trombonist låg sjuk hemma står denna kväll trombonens gossen Ruda bland dessa musikanter och utför sina egensinniga trick. Det är ingen unik musik han presterar, men det är alltid lika roligt att lyssna till Dicken Hedrenius.

Vare sig han ingår i modernare sammanhang som Jesper Kvibergs Social Call eller som vickare i Sveriges Jazzband, eller som i kväll för Tommy Jacobson, är det ett fullmoget spel han presterar, helt tidlöst. Att behandla sitt instrument på ett så lekande sätt ställer honom i en särställning. Hela registret behärskar han, och tar obesvärat så låga toner som bastrombonister kan utföra, och i sitt featurenummer för kvällen ”Body and Soul” visar han på ett genialt sätt hur vackert trombonspel kan vara när det utförs så okonstlat som här.

Calle Lundborg har tenoren helt i sina händer med fullmogen ton och ett tidlöst spel i högsta divisionen. I ”Lady be Good” hör man även Lester Youngs ande svävande i en exakt parafras på ”Lester be Good” som ton för ton spelas som Lester gjorde. Att Lundborg även hanterar klarinett suveränt visade han i slutnumret ”When the Saints”.

Pelle Larsson vid pianots klaviatur sköter sin syssla utan åthävor, men med fullmoget komp- och solospel av den klass som brukar kallas Teddy Wilson-spel. Samma sätt att ge ifrån sig harmoniska finesser och med ett smakfullt anslag. Jag har bara ett önskemål gällande denne fullblodsmusikant: släpa någon gång med dig din gamla barytonsax och överraska publiken.

Magnus ”Mankan” Marcks stora basfiol ger stadga i kompet, men som ljudtekniker vill jag påpeka att en mera vässad diskant på basförstärkaren och en aning reverb ger något längre bastoner. Bassolon spelas med humor och ibland med vissa parafraser som gör att mina smilband pekar uppåt.

Lars Johnsson skulle spela trummor enligt programmet. Att det var ”Gigge” Johnson som satt bakom kaggarna upptäckte jag när vederbörande trädde in i konsertlokalen och gick mot scenen, som i detta fall var en del av lokalen utan någon estrad. På idiomet som denne gentleman från Östra Danmark alltjämt dras med hör man att han är skåning. Vid trumspelet med vispar svänger det som sig bör, men jag är inte så nöjd med stockarnas hantering av ridecymbalerna. Vet inte riktigt varför jag inte tycker att det flyter lika bra, trots att jag vet hur bra musikuppfattning han har.

Nalle Nilson


LIDINGÖ JAZZKLUBB 2011 10 13

DIXIE GROUP 62

Dixie_62_2