DONALD BYRD Early years 1955–1958, 6 Complete Albums

DONALDBYRD
Recenserad i OJ 4-13

 

DONALD BYRD
Early years 1955–1958, 6 Complete Albums

Chrome Dreams/The Orchard/total tid 4 tim 12 min

Donald Byrd tp. Övriga medv bl a Hank Mobley ts, Horace Silver p, Doug Watkins b, Art Blakey dr, Joe Gordon tp, Hank Mobley ts, Doug Watkins b, Frank Foster ts, Hank Jones p, Paul Chambers b, Kenny Clarke dr, Ray Santisi p, Jimmy Zitano dr. Bobby Jaspar ts, Walter Davis Jr. p, Art Taylor dr. .

Betyg 3: •••

Nu när Donald Byrd efter 80 fyllda år inte längre finns bland oss (han avled den 4 februari i år) är det dags att erinra sig vilken fin bebop- och hardboptrumpetare han var. Lite en gåta faktiskt att han övergav dessa idiom till förmån för en mera lättviktig funk- & soulstil. För han var ju en sällsynt välutbildad musiker som bl a imponerade på och påverkade den unge Herbie Hancock. Han hade också lätt att få spelningar med flera av jazzens största.

Rimligen måste ändå klivet över till funken ha varit kommersiellt motiverat. Hans kristallklara staccatospel var nästan lika bländande som den samtida Clifford Browns, med vilken det fanns stilmässiga likheter inom ramen för en egen personlighet. Om man vill studera denna hans tidiga glansperiod är detta inget dåligt urval av sex av hans skivor. Möjligen hade jag önskat mig lite av hans samarbete med pianisten Herbie Hancock och barytonsaxofonisten Pepper Adams, men en samlingsskiva är ju alltid en fråga om utrymmesmässiga prioriteringar.

Byrd’s word utgörs av en kvintett bildad före Byrds anknytning till Art Blakey och hans Jazz Messengers. Man lyssnar gärna på Paul Chambers fina basspel i nummer som lutar sig mot beboptraditionen, som Stareyes. På tre spår av Bird’s eye view förekommer en framträdande instrumentkollega till Byrd,  Joe Gordon, annars sparsamt representerad på skiva pga en allt för tidig död (dog 35 år gammal 1963).

I likhet med The Original Jazz Messengers handlar det annars om en kvintettupplaga av Jazz Messengers. Byrd visade på båda dessa skivor med vilken ackuratess han ersatte självaste Clifford Brown i denna legendariska grupp, som många ansåg var skapare av hardbopstilen. Doug Watkins kom att bli Byrds favoritkompanjon för flera år framåt. Doug’s blues är ett featurenummer för honom, men bjuder också på lysande trumpetspel av Byrd. Övriga medlemmar är lätt identifierbara och var veteraner i Jazz Messengers; pianisten Horace Silver, tenorsaxofonisten Hank Mobley och naturligtvis trumlegendaren Art Blakey.

Kvartetten i Byrd blows on Beacon Hill innehåller mindre kända medmusikanter, som överraskar med ett moget och svängigt spel. Det är inspelat i den legendariske äventyraren och mångmiljonären Steve Fassets hem i mondäna Beacon Hill utanför Boston.

Fasset var först med att flyga jorden runt i ballong och i ensamflygplan utan mellanlandning för tankning. Andra världsrekord sattes av honom i glidflygning och hastighetssegling. Han ägnade sig också åt långlopp på skidor, långdistanssimning och bergsklättring, men tydligen fanns det också utrymme för ett jazzintresse. En sådan man avlider oftast inte av ålderdomssvaghet. I hans fall utgjorde en flygolycka slutet i Sierra Nevada, California, år 2007.

De båda albumen från en inspelning på Olympia i Paris under Byrds Europabesök 1958, Byrd in Paris och Parisian thoroughfare, bjuder på härlig livestämning, traditionell bebopmusik och ett glimrande pianospel av Walter Davis Jr. Framför allt är Ray’s idea hans featurenummer och Stardust är Donald Byrds. Två ultradynamiska versioner av Salt peanuts och en av 52nd street theme, båda med delat utrymme för hela kvintetten, förtjänar också omnämnande.

P-O Larsson