DUKE ELLINGTON AND HIS FAMOUS ORCHESTRA The Duke at Fargo 1940 Special 60th anniversary edition

DukeEllingtonFargo

Recenserad i OJ 6-13

 

DUKE ELLINGTON AND HIS FAMOUS ORCHESTRA
The Duke at Fargo 1940 Special 60th anniversary edition

It´s glory – The Mooche – The Sheik of araby – Sepia panorama – Koko – There shall be no night – Pussy Willow – Chatterbox – Mood indigo – Harlem airshaft – Ferryboat serenade – Warm Valley – Stompy jones – Chloe – Bojangles – On the air – Rumpus in Richmond – Chaser – The Sidewalks of New York – The Flaming sword  Never no lament – Caravan – Clarinet lament – Slap happy – Sepia panorama – Boy meets horn – Way down yonder in New Orleans – Oh babe, maybe someday – Five o´clock whistle – Fanfare – Call of the canyon – All this and heaven too – Rockin´ in rhythm – Sophisticated lady – Cotton tail – Whispering grass – Conga brava – I never felt this way before – Across the track blues – Honeysuckle rose – Wham – Star dust – Rose of the Rio Grande – St. Louis blues – Warm Valley – God bless America.

Storyville 1038435/Plugged Records, tid 77 + 76 min.
Rex Stewart c, Wallace Jones tp, Ray Nance tp  vn  vo, Joe Nanton, Juan Tizol, Lawrence Brown tb, Barney Bigard cl  ts, Johnny Hodges as  ss  cl, Otto Hardwick as  cl, Ben Webster ts  cl, Harry Carney bar, Duke Ellington p, Fred Guy g  whistle, Jimmy Blanton b, Sonny Greer dr, Ivie Anderson, Herb Jeffries vo. Ins live I Fargo, North Dakota 7 November 1940.

Betyg 5: •••••

Det här är jazzmusik från en annan tid än vår egen. Musik som dessutom är inspelad vid en dansafton. En typ av evenemang som numera knappast existerar i samma form. Därför kan man så här i efterhand säga att resultatet speglar en ovanlig händelse. Att spela in live var då runt 1940 och tidigare inte alls vanligt. Det förekom visserligen radioinspelningar som senare utgivits som fonogram. Men dessa spelades inte sällan in i studio eller i en danssalong vilken var väl förberedd ljudmässigt sett. Till skillnad mot dessa kommer vid det här tillfället två musikintresserade, efter att ha fått tillstånd, in i danslokalen med en enkel inspelningsapparat och ställer den bredvid orkestern.

Musiken framstår därför som mer levande och sjudande en vad samtida studioinspelningar gör. Inspelningen är utförd i en tid då dansanta ungdomar höll i varandra och med mer eller mindre eleganta foxtrotsteg rörde sig runt i lokalerna. Orkestern i sig var på väg från ett äldre spelsätt mot ett modernare.

Orkesterledaren Ellington ansåg själv att swingmusiken spelat ut sin roll. Hans musik för orkestern blev klangmässigt rikare och jämnare rytmiskt sett. Kontrasterna märks även i en del solopartier. Inte minst där Ben Webster och Jimmy Blantons modernare spel ställs mot exempelvis Rex Stewarts och Barney Bigards mer jazzklassiska attityder.

Dessutom så hade den stora orkestern under några dagar haft endast två, mot vanligen tre, trumpetare eftersom mångårige medarbetaren Cootie Williams slutat för att börja i Benny Goodmans organisation. Efterträdaren Ray Nance har denna kväll tagit plats på estraden med sina instrument och spelar även en del solon. Av det skälet är trumpetsektionen inte helt i fas. Men det överser man gärna med tanke på den spänning som trion utlöser. Orkestern är till sin helhet lätt odisciplinerad och enskilda instrumentalister kan inte hålla sig tysta mellan varven. De övar ibland på vissa passager i sina stämmor i tomrummet mellan två melodier, men även litet tystlåtet i andra stunder.

Den attityden förstärker det ovanligt levande i just detta dokument. Orkestern hade inför denna spelning gjort en lång färd från Canada i en Pullmanvagn och tröttheten märks hos de flesta. Musiken på de här två cd-skivorna har tidigare funnits utgiven på både vinyl och cd-skiva. Men det dröjde ända fram till 1976 innan den först utgavs.

Det påstås i allmänhet att det här var Ellingtonbandets finaste period. Men orkestern hade detta till trots många fina perioder under sin mångåriga karriär. Intressant här är att basisten Jimmy Blantons utsökta spel framträder så tydligt. Hans solo i Sepia panorama vittnar om en ny tid för instrumentet som sådant inom jazzmusikens ramar. Rex Stewart tar inte bara de egna solopartierna på sig utan spelar även de som tidigare var Cootie Williams. Stewart hade en särskild stil genom att trycka ned ventilerna till häften varvid ett särskilt sound uppstod. Han kunde även konsten att spela längre ned i registret än vad som i övrigt var vanligt.

Det är vid den här tiden som Johnny Hodges mästerskap helt blommar ut. Han spel hade visserligen tidigare varit utmärkt. Men här framstår kontrollen över både instrument och tonkvalitetet fullt klart. Även den, vad solon beträffar, tillbakadragne Harry Carney uttrycker sig alldeles utmärkt på sin sax. Saxsektionen gör i Sheik of Araby ett snabbt soliparti som inte är modernistiskt hållet men tekniskt fulländat däremot. Trombonisterna gör alla tre också fina solon. Joe Nanton med sin plunger-mute, Juan Tizol med ventilbasunen i latininspirerade nummer. Lawrence Brown med sin lätt febriga, nästan oefterhärmliga, ton sänder explosiva gnistor i en rad nummer.

Och därtill Ben Webster med sin lätt brutala ton i tenorsaxofonen. Hans solo i Star dust blev med tiden ett av hans egna favoritsolon. Det här är ett dokument som mycket väl speglar den Ellingtonska organisationen på ett fint sätt. Här märks inspirerade inpass, disciplinbrist men den bristande ordningen ledde nog till att musikerna hade möjlighet att uttrycka sig på det sätt som bäst passade den egna förmågan. Det märks inte minst i St. Louis blues när Joe Nanton fullkomligt stormar in med ett sjusärdeles solo.

Leif Wigh