DUKE ELLINGTON My people

DukeEllingtonMyPeople
Recenserad i OJ 5-12

DUKE ELLINGTON
My people

Jungle triangle #1 – Come Sunday – Will you be there/99% won´t do – Ain´t but no one – David danced – Heritage (My mother, my father, and love) #1 – After bird jungle – Montage – My people (Soap box) – The blues ain´t – Blues at sundown – Waking and singing the blues – Working blues – My man sends me – Jail blues – I love my lovin´ lover – Jungle triangle #2 – King fit the battle of Alabam – King – Purple people – What color is virtue – Purple people music – Piano blues overture – Strange feeling – Heritage (My mother, my father and love) #2.
Storyville 7018430/Plugged/ tid 79 min.

Bill Berry, Ziggy Harrell, Nat Woodard, Ray Nance tp, Britt Woodman, Booty Wood, John Sanders tb, Russell Procope, Rudy Powell as  cl, Harold Ashby, Pete Clark ts, Bob Freedman bars, Jimmy Jones cond  p, Billy Strayhorn cel  p, Joe Benjamin b, Louis Bellson dr, Emmanuel Abdul Rahim cg, Joya Sherill, Lil Greenwood,  Jimmy McPhail, Jimmy Grissom, The Irving Bunton Singers vo, Bunny Briggs tap dancing, Richelle Le Noir, Duke Ellington narr. Insp i Chicago 20, 21 & 27 augusti 1963.

Betyg 3: •••

1963 var ett år fyllt av resande för den Ellingtonska organisationen. De besökte Sverige i både februari och juni. Under sommarmånaden utfördes en lång turné i de svenska folkparkerna samt ett flera dagar långt framträdande på Tivoli Gröna Lund i Stockholm.

I september, oktober och november turnerade den stora ensemblen dessutom runt i Asien. Därtill framfördes i Chicago scenframträdandet My people med en orkester som till vissa delar bestod av inhyrda musiker. Det visade sig att det skulle bli för dyrt med samtliga originalmedlemmarnas närvaro på scenen.

My people uppfördes med anledning av hundraårsfirandet av president Abraham Lincolns Emancipation proclamation. Samtidigt visades en utställning A century of negro progress där bl a framstegen som afroamerikanerna gjort under 100 år exemplifierades.

Ellingtons musik bygger i flera fall på tidigare framförda nummer ur t ex Perfume suite och Black brown and beige. Ellington var noga med att My people inte skulle ses som en politisk partsinlaga med tanke på massakrerna på afroamerikaner samma år i Alabama.

Men i kompositionen King fit the battle of Alabam tar han bladet från munnen. Det sägs att Dr Martin Luther King brast ut i tårar när han lyssnade till stycket under en repetition.

Och det kan konstateras att 1960-talet var ett decennium fyllt av kamp för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Något som kanske bättre kommer till uttryck i John Coltranes Alabama.  Bland solisterna i det tillfälligt hopsatta ellingtonbandet framstår tonerna ur Harold Ashbys sax, Britt Woodmans och Booty Woods tromboner och Ray Nance’s trumpet som stämningshöjande inslag påbackade av Joe Benjamins excellenta basspel.

I kompositionen King lossnar det och den ellingtonska swingen för fram både ensemble och solister till en hög nivå. Hos kören finns däremot en dragning till Hollywood och den musik som brukar exemplifiera mänskliga samvaroproblem på vita duken. De enskilda sångarna är dock med på noterna.

My people är kanske inte Duke Ellingtons viktigaste verk. Men det är ändå beskrivande för kompositörens förhållande och inställning till sitt hemland. Dessutom är det på denna cd första gången som det fullständiga verket presenteras.

Leif Wigh