Dynamisk  fullträff med Magnus Lindgren By Four 

Magnus Lindgren By Four, Stora Teatern, Göteborg 15 april, 2023

Händer numera så mycket högkvalitativt i Göteborg med omnejd att överstimulans är en realitet. Frustrerad tvingas man därtill välja när krockar uppstår. Det skrala utfallet på denna minst sagt poptenta konsert symboliserar väl min observation. Just hundratals jazzälskares frånvaro var det enda som fanns att beklaga sig över.

Träblåsaren Magnus Lindgren hade (möjligen för första gången?) bestämt sig för att på scen samarbeta med tre specifika musiker från den absolut översta nivån. Syftar på pianisten Daniel Karlsson, trumslagaren Robert Mehmet Sinan Ikiz samt Josef Kannebäck på kontrabas. Någon närmare redogörelse för musikernas anmärkningsvärda meriter behövs inte.  Nu stod de som också driver egna framgångsrika projekt till Magnus Lindgrens förfogande, i en gnistrande konsert på halvannan timma.

Repertoaren hade utformats i postboppens tecken, delvis som en hyllning till frontmannens hjältar. Vi fick också nytt angenämt material. Apropå hyllning kan nämnas att arrangören inte var på plats och presenterade. Istället fick Musik i Lerums Qlaez Wennberg publiken att resa sig och applådera Magnus Lindgren. Anledningen? Jo, för den Grammy han nyligen tilldelades i kategorin ”bästa arrangemang i en instrumental produktion” för Scrapple From The Apple tillsammans med John Beasley och SWR Big Band. Givetvis framförs den i virtuos version på kvartett. Charlie Parker-numret plus uttrycksfulla balladen Laura förknippad med The Bird tillhör ett av konsertens åtskilliga krön.

En faktor som bidrog till känslan att ha varit på en fantastisk konsert, var den mycket tilltalande luftiga tyngd som ljudteknikern fixat. Uppskattade nog allra mest hur dynamiska aspekter betonades, att avancerat tonspråk inte förvandlades till esoteriskt spräck. Utmanar mest gör extranumrets ekvilibristiska framförande av en komposition Lindgren skrev för Nobelbanketten 2003 och den plöjning i frijazzig mylla som sker mitt i, grundad på fräck rytmik. Den mig veterligen sällsynta rytmsektionen måste betraktas som ett lysande radarpar, vilka därutöver företar individuellt fascinerande utflykter.

Lindgren byter emellan sina tre favoritinstrument klarinett, flöjt och tenorsaxofon. Formulerar sig utan synbar ansträngning med viunderlig glöd i aptitliga melodier. Sist nämnda instrument används ovanligt flitigt. Faller sig naturligt i denna kontext (Charlie Parker förvisso altsaxofonist). Efteråt påpekar jag för honom att hans ton stundom påminner om hur Wayne Shorter kunde låta i Weather Report, varvid denna influens bekräftas. I några svindlande latin-anstrykningar och exempelvis alster från Lindgrens Batucada-skiva kan Chick Corea-vibe identifieras, särskilt när en inspirerad Daniel Karlsson öser på assisterad av  Ikiz och Kannebäck. Samtliga befann sig sannerligen i zonen. Har ytterst sällan hört prisade Karlsson enbart traktera flygel live, vilket förstås fungerade alldeles ypperligt när så skedde.

Fabulösa instrumentalister tilldelas generöst med utrymme för solistiska bravader, där Ikiz sittandes på scengolvet med handtrumma  blev en av konsertens mest spektakulära inslag. Ett annat moment genomfört i omgångar renderade också i avsevärt bifall. Avser när två musiker ”går i clinch” med varandra. Oftast kommer givetvis initiativen från den geniale ledaren, exempelvis när hans klarinett valsar runt med pianoackord up-tempo. Emellan Karlsson och Ikiz utspelas också ett hisnande tonalt samtal.

Avslutningsvis några fler höjdpunkter. Öppningen med nya låten Tweener (konstslag i tennis) och Fyra som sägs bygga på kvartstoner, Green Clay med formidabelt bassolo som övergår i virtuos dänga med framåtdriv, den poppiga melodi och det fasta beat som alstras i ett läckert sjok, sekvensen där flöjtisten visar världsklass och sin vana trogen loopar fraser samt en boppig stänkare inramad av infernalisk puls. Titlarna är förmodligen Lindgren-original. Som framgår infrias högt ställda förväntningar.