Elin Larsson och hennes medmusiker tolkade Coltrane med den äran

Foto: Patrik Sandberg

OJ! En kväll om John Coltrane
Fasching, Stockholm, 18 april 2018.

Den fjärde temakvällen kring jazzens mästare var tillägnad saxofonisten John Coltrane. En musiker som trots sin korta levnad – han var endast 41 år när han dog 1967 – satte djupa och breda avtryck då, vilka än idag har en påtaglig inverkan på jazzens form, riktning och utveckling. Kort sagt: Coltrane är svår att komma förbi eller kringgå. Kvällen inleddes med att Jörgen Adolfsson – med benäget bistånd från OJ:s redaktör Magnus Nygren – gav en kronologisk exposé kring Coltranes utveckling, vad som formade honom musikaliskt och inspirerade honom i ett vidare perspektiv. Samarbetet med Miles Davis respektive Thelonious Monk på femtiotalet och formandet av den legendariska kvartetten med McCoy Tyner, Elvin Jones och Jimmy Garrison under tidigt sextiotal var viktiga hållpunkter. Coltrane hade en stor öppenhet och nyfikenhet – han kontinuerligt utvecklade och vidgade sina perspektiv i sökandet efter nya uttryck och ny musik. Han hade en hängivenhet i sitt sökande, vilken periodvis präglades av en närmast besatthet. ”Jag vet inte vad jag söker, men jag vet när jag funnit det”, citerade Adolfsson Coltrane, en utsaga som väl karakteriserade hans sista år som banbrytare i jazzens fria domäner. Och det var just den senare delen av Coltranes produktion som kvällens band anförda av saxofonisten Elin Larsson tog avstamp i. Att spela Coltrane som Coltrane är närmast ogörligt och tämligen poänglöst, utan det handlar om att tolka och personligt fylla de vida ramar som Coltrane utstakade. Och det gjordes med besked. Larsson hade valt en mycket intressant och udda sättning, då vare sig elgitarr eller vibrafon var direkt vanligt förekommande hos Coltrane. Och just detta gav en annorlunda och personlig bottenplatta för det material som spelades. Gruppen inledde med Compassion från albumet Meditations, följt av en expressiv version av Alabama. En mycket lång och suggestiv version av Central Park West stod näst på tur, där Vilhelm Bromander gjorde ett långt lyriskt solo. På efterföljande intensiva Ogunde, där Larsson spelade sopransax, skapade David Stackenäs gitarrspel ett extensivt och voluminöst soundscape där även Jon Fälts infallsrika slagverk skapade utrymme. Efter ytterligare två längre och fria kompositioner – Dear Lord och Resolution – så avslutade gruppen med en mycket vacker och impressionistisk färgad tolkning av After the Rain. Och bättre än så kan det knappast bli! Så en stor eloge till Elin Larsson och hennes medmusiker för ett personligt, pregnant och inte minst inspirerande levandegörande av John Coltranes gärning och betydelse idag. Har man dessutom vibrafonisten Mattias Ståhl i bandet – denna gudabenådade improvisatör med en perfekt timing och pitch – så kan inte mycket gå fel.

Ulf Thelander

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.