Meny
Elise Einarsdotter och Olle Steinholtz
Bibliotekets Hörsal, Linköping, 6 mars
Med små medel, ibland nästan bara förnimbara förändringar i dynamiken eller tempot förmedlar pianisten Elise Einarsdotter och basisten Olle Steinholtz sin musik. I inledande ”Bass Haze” från plattan ”Sketches of Roses” (1998) började Olles sjungande kontrabas med vemodiga klanger som doftade spanskt. Den övergick i ”Sphinx Citrella” som i sig övergick i en text av Tomas Tranströmer.
Elise musik har en varm ton som får mig att må bra, men det gäller att inte sjunka för långt tillbaka i favoritfåtöljen. Då kan man missa delikatesserna. I ”Time is the healer” inledde Elise melankoliskt och vemodigt, men musiken ökade snart i kraft och intensitet. Ett tag var det nästan som en väckelsesång! I låten innan, ”Else-Britt´s Blues”, också den från plattan ”Sketches of Roses” fick Olle visa att han även behärskar den ädla konsten ”walking bass”.
Ett par jazzstandard kastade Elise och Olle in i mitten av programmet. Dave Brubecks ”In your own sweet way” fick en traditionell behandling med tryggt gung och Chick Coreas ”Spain” tolkades euforiskt. Extranumret blev ”Flyglåt”, en blues som Elise skrev på väg hem från Shanghai när hon längtade hem.
Jag gillar Elise Einarsdotters sparsmakade harmonik och melodiöst sjungande musik. Ibland tycker jag mig höra både Bill Evans och Keith Jarrett.
Tor-Björn Lyrhed
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
Ett svar
Jag var också där och Tor-Björn och jag hörde nog rätt lika. Här citat från forumet på sajten rootsy.nu:
”Eftersom konserten började med ett bassolo lade jag genast märke till vilket sjung det är i Steinholtz bas -även när han körde ren walking sjöng det om hans baslinjer. Naturligtvis var de båda mycket samspelta, med utsökt dynamik och väldigt subtila växlingar inom ett brett stilspektrum. Det verkade som Einarsdotter älskade det brett böljande romantiska lika mycket som den uppstramade swingen, det folkviseenkla lika mycket som intrikata harmoniska labyrinter ( t ex Dave Brubecks In Your Own Sweet Way). Höjdpunkter för mig blev två låtar av Chick Corea, Armando’s Rhumba och Spain, härliga rytmfester trots frånvaro av allt vad slagverk heter.”