Emil Strandberg: &c.

ES 1601 / Tid: 42 min.
Emil Strandberg tp, David Stackenäs g, Pär-Ola Landin b, inspelat 1 juni och 29 oktober 2015.

Musik som inte har bråttom. Musiker som inte vill sätta rekord. Snarare tre lyssnande musikmästare – jag höll på att skriva musikpoeter, men det lät pretto på ett vis som denna musik inte är. I vilket fall släpper de in oss i innersta rummet. Till melodier, stycken utan melodier, ackordföljder, och musik som är startblock för att göra något mer, det som titelns ”etcetera” syftar på.

Varje stycke är ett slags hel, halv, ofullständig, laddad individ, och får individuell behandling. Det vänds och vrids, prövas och omprövas. Ibland kan det vara en liten trudelutt, ett mellanspel. För det mesta läggs musiken fram för våra öron: Lyssna här, så här har vi tänkt, här är en tonföljd eller ackord, och, jo, jag lyssnar samtidigt som Stackenäs plockar upp och vrider på poesin och Landin liksom traskar in med långa kliv och ser sig förstrött omkring.

Det är musik med direkt tilltal. Ingen glansig yta eller explicit förtätning.

Det här är musik som renskalar improvisationen, förhåller sig fritt, men ändå låter instrumenten ha kvar sina gamla invanda roller. Det är sättningen som är unik. Trumpettrio. Och så de tre individuella spelarna, förstås.

Strandbergs fylliga, fullrunda ton, som ändå är litet skarp i kanterna. Stackenäs som har en plötslig attack, som han ändå vill dölja. Och Landins förrädiskt lunkande basspel, där fördröjningen alltid är en överraskning. Liksom hur de tre kliver in i varandras roller. Utan hets, utan stora gester.

Musiken flyter behagligt, men ändå bitvis flygande över svarta tomrum. För här ryms mycket melankoli, ett svårmod, som de försiktigt rycker och drar i. Ibland ger de sådana känslor vingar som i Kvällar i Stockholms förstäder med ett antytt, sjungande tema, där svärta och ro samsas i skivans mest sångbar stycke. Förutom sista låten, som är slutstycket i Henry Purcells opera Dido och Aeneas, en suck, lång, utdragen, men operans väldiga svepande vingar är förvandlade till ett stycke kammarmusikalisk reflektion.

Inte utan att jag här hör en musik som hämtar näring ur en tid fylld av avskyvärd politik och mänskliga tragedier. Trion skapar kammarjazz med upplösta referenser, det liknar inte så mycket annat i den genren. I andan kommer jag att tänka på Olivier Messiaens Kvartett vid tidens slut, skriven 1940. Den där ensamma klarinetten och de skärande stråkarna, förtätningen, komprimeringen av de känslor som fyllde människorna. Det är det, inte så mycket tonspråket, mer andningen och ansatsen. Jag tvekar vid den referensen, men där delar jag en del av storheten i denna musik – tvekan och undran.

I bästa mening en trio som lyser av samtid.

Thomas Millroth