Emily McEwan: om nya cd:n, inspirationen och genrer

Det är redan sen söndagseftermiddag när Emily McEwan och jag slår oss ner på uteserveringen på Medborgarplatsen i centrala Stockholm. En lätt höstaning vilar över nejden. Emily McEwan och hennes grupp Highland Fling ger ut cd:n In This Place på InsideMusic den 24 augusti i samband med releasekonsert på Fasching.

Skivan har blivit till i ett nära samarbete med Martin Östholm som tillsammans med Emily komponerat drygt hälften av materialet. Emily förklarar att hennes egna fyra kompositioner alla slutgiltigt arrangerats i studion med mycket aktiva medmusiker. Samtliga texter är för övrigt författade av Emily. En paradox upplever jag i samtalet där hon förklarar att hennes poetiska ådra är så svag(!). Ändå levererar Emily texter som hos mig omedelbart framkallar en kaskad av bilder. Nåväl, allt är relativt. Emily skriver obehindrat på engelska – genuint tvåspråkig som hon är.

Drivande för Emily är njutningen att sjunga, att få flyta iväg och hamna i en annan värld. Hon säger att när allt stämmer är hon i sitt ELEMENT. Det vill hon förmedla till publiken. Viktiga influenser för Emily har varit Cornelis Vreeswijk, Beatles och Joni Mitchel, och hon anser att hon skapat sin sångstil själv. Den röda tråden som går genom hela skivan är sålunda Emily McEwans sångstil, och hon menar att det nog är mer pop än jazz som kännetecknar In This Place.  

Ordet pop leder osökt in mot resonemanget kring genrer eller enkelt: Vad är jazz, eller kanske viktigare, vad är inte jazz? Bland självutnämnda experter förekommer ibland tämligen snäva tolkningar som kan upplevas som aningen begränsande.

– Den diskussionen är ointressant, poängterar Emily. Just jazzen själv är ju ett strålande exempel på en musikform som alltid har tänjt på sina egna gränser!

Beträffande tolkningar – det vill säga hur man förfar med andras musik – menar Emily att det finns en variant av Allemansrätt. Kompositionen är min nu, och jag måste ha rätt till en egen tolkning.

Återvänder vi så till konsertsituationen: Trygg publik är en nödvändighet för att kunna överföra den njutning som Emily vill förmedla. Om nervositeten slår sina klor i henne måste hon dölja den känslan vid mötet – fejka ett lugn. När sedan hon upplever hur publiken slappnar av ger det återkoppling till henne själv som då kan slappna av. Vilken underbar växelverkan.

Nu kallnar det på Medborgarplatsen, dags att gå in.

Rolf Fornhammar