En fantastisk och direkt påträngande konsert

Foto: Heiko Purnhagen

Roscoe Mitchell & Kikanju Baku
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm Jazz Festival, 8 oktober 2016.

Roscoe Mitchell har ägnat över ett halvt sekel åt att utvidga de ljudliga möjligheterna i sina blåsinstrument. Att hans första skiva hette Sound är inte en slump, redan i Chicago på 1960-talet stod just ljuden i centrum för hans musik. Självklart gjorde de det även i gruppen Art Ensemble of Chicago som han var med och starta och faktiskt fortfarande spelar med. Att ”soundet” fortfarande är oerhört viktigt för honom visade han åter igen.

Foto: Heiko Purnhagen

Men precis som med Art Ensemble of Chicago är även det rituella och det rytmiska avgörande inslag när Roscoe Mitchell spelar med den dansande japanske slagverkaren Kikanju Baku på Kulturhuset i Stockholm. Det är en fantastisk och direkt påträngande konsert de framför – med lika mycket pondus som bländande teknik. Mitchell må inleda ganska tystlåtet på en modifierad sopraninosaxofon men naglar fast publiken direkt med sitt svindlande spel. Han skär ut klangerna, är flerstämmig och använder cirkulär andning för att få fram långa eller växlande klangbilder. Instrumentet får funktionen av ett ljudligt prisma där de komprimerade luftströmmarna sänds ut åt alla möjliga håll. Det är komplext och rent drabbande. Han växlar till såväl altsax som sopran, men spelsättet är ändå liknande (när han spelade på Inkonst i Malmö en månad tidigare var han mer varierad).

I Kikanju Baku möter han ett rytmiskt vidunder, Baku rör sig snabbt över trummorna, är nästan rockig i sin trots allt så frijazziga stil. Till skillnad från många andra trumslagare i genren är han mycket tydlig, spelet är forcerat men känns samtidigt kontrollerat och organiskt – och blir inte slamrigt. Musikaliskt är han en jämlike med Mitchell, men sceniskt är han Mitchells motpool. Medan Mitchell står still, eller sätter sig ned på en stol, dansar den mytiske Kinkanju Baku ofta runt på scenen med hatt och dolt ansikte med en sjal, när han inte sitter vid sitt trumset. Varenda liten rörelse är scenisk.

Det är svårt att inte prata om parallellitet när man diskuterar deras gemensamma uttryck. Det finns stunder när de verkligen närmar sig varandra musikaliskt, inte minst när Baku dansar mjukt och markerar rytmen på en gong och golvpuka. Men ofta befinner de sig bredvid varandra, ibland på helt olika platser. Man brukar prata om musik som något gemensamt, oftast håller jag med. Dock inte alltid. Som här. Just deras kompromisslösa individuella förhållningssätt gör konserten till en av festivalens allra bästa.

Magnus Nygren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.