En fin jazzkväll som gav mersmak

landaeustrio
Foto: Stig Linderoth

Krister Andersson med Landæus Trio
Underground/Mejeriet, Lund, 26 oktober 2016.

Cornelia Nilsson. Foto: Stig Linderoth
Cornelia Nilsson. Foto: Stig Linderoth

Landæus Trio är nu så etablerad och sammansvetsad som man kan begära. Jazzklubben Underground på Mejeriet i Lund borgar därför för intressanta gästspel kring Mathias Landæus och hans medmusiker. Denna kväll var vikt åt tenorsaxofonisten Krister Andersson från Rosengrengenerationen, en man som vid det här laget har nått lite av kultstatus. Krister är som de allra flesta svenska saxofonister djupt påverkad av John Coltrane. I vissa stunder kan man också ana Stan Getz i bakgrunden. Men oavsett sound är Andersson först och främst en ytterst flinkfingrad rörblåsare. En välformulerad sådan dessutom och som inte gör mycket väsen av sig bortsett från det som kommer ur luren. Hans fysiska närvaro anar man nästan bara. Enda invändningen jag har mot Kristers spel är när tempot skruvas upp och den kompande trion inte riktigt hänger med i svängarna. Som i Moment’s Notice. Krister Andersson, som jag antar har stått för låtvalet ger oss bara höjdarlåtar ur 50- och 60-talets stora jazzrepertoar! Sångbokens I Should Care inledde och följdes upp med Gigi Gryces Minority. Landæus är en spännande och ibland riktigt klurig solist, som i Invitation. Han stöttar också förtjänstfullt andras solistiska utbrott. Johnny Åman är med sin blotta närvaro en klippa i de flesta sammanhang, så också här förstås. En intressant trummis får vi höra denna kväll. Hon heter Cornelia Nilsson och hanterar både vispar, stockar och cymbaler med swingkänsla resulterande i långa mjuka improvisationer. Hon får paustecken att kännas, rent fysiskt. Senaste tillfället jag hörde en trumslagare av denna kaliber var när Lewis Nash framträdde vid Jazzpartyt på Grand i Lund för många år sedan.

Under konsertens två ganska korta set hörde vi också Wish I Knew, Yesterdays, Soul Eyes och Randy Westons studsande Hi Fli, hämtad ur Cannonball Adderlys mapp. I utstickande Have You Met Miss Jones visade Krister Andersson upp sig med begåvat klarinettspel. Som sagt förut, denna kväll bjöds vi på ett synnerligen gott låtval. Jag fick feeling av John Coltranes Atlanticplatta Coltrane Jazz. Monks Rhythm-A-Ning avslutade en fin jazzkväll som jag gärna skulle vilja uppleva i repris.

Stig Linderoth

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.