En ofärdig, lovande och märklig konsert med This Against That

Ralph Alessi & This Against That (Feat. Ravi Coltrane)
Fasching, Stockholm, 14 maj 2018.

Det är ett märkligt gig. Trumpetaren Ralph Alessi har samlat en synnerligen kompetent samling musiker kring sig i projektet This Against That, mest remarkabelt Alice och John Coltranes son Ravi på tenor- och sopransaxofon, som far sin.
Märkligt i så mån att jazzklubben trots ovan är halvfull. Balkongen är avstängd och endast borden framför scenen upptagna. Inga stående åhörare och knappt några ungdomar – eller kvinnor – i publiken.
Kanske beror det på att Kungl. Musikhögskolan har sin terminsavslutning New Sound Made samma kväll, kanske att det är en måndag med högsommartemperatur på gatan utanför. Hursomhelst så missade den uteblivna publiken något. Fast misströsta ej, konserten kan höras i efterhand. Sveriges radio är på plats och spelar in. Det gör att kvintetten är på fötterna för att genomföra en habil spelning. Och habil blir den, om än något platt, litet torr, något för snäll för att vara postbop.
Vilket i och för sig inte är så märkligt. Som Alessi berättar under första mellansnacket är kvintetten ute på en Europaturné innan de ska in i studion för inspelning. Det är däremot också märkligt, det brukar ju vara tvärtom.
Och nog märks det att de fem inte är riktigt färdiga med materialet. Alessi och mest Coltrane följer notbladen noggrant. Det finns med andra ord inget större utrymme för att extemporera och improvisera.

This Against That inleder med en sprittrande stycke, Fun Room, vars uptempo och smattrande blås för tankarna till Dizzy Gillespies Salt Peanuts-tema. Detta är bebop för andra millenniet. Mest imponerande är kvällens längsta stycke, runt tio minuter, Row, som börjar i ett lugnt adagio, som en ballad, för att successivt öka tempot och sluta i ett jublande allegro där de olika stämmorna har klart kammarmusikaliska drag.
I Andy Milnes anmärkningsvärda spel hörs ekon av såväl John Cages preparerade piano som Olivier Messiaens fågeltranskriptioner. Jag sitter precis bakom flygeln och ser hur han drar ut klangen ur tangenterna vilket ger ett slags blåsljud, en överton så lik blåsinstrumentens höga toner att jag måste dubbelkolla att Milne inte har en sampler i närheten.
Även sista stycket, som Alessi aldrig säger titeln på, har närmast symfoniska kvaliteter. Alessis kompositioner har överlag många klassiska drag. Influenser från nordamerikanska minimalister som Steve Reich och Terry Riley är stundtals tydliga. Flera av bandmedlemmarna har också klassisk skolning.

Någon har beskrivit kvintetten som ”den perfekta kombinationen av frihet och struktur”. Nåväl, något mera av den första varan och något mindre av den senare hade inte skadat. När Alessis trumpet och Coltranes saxofon än duellerar, än harmonierar kan jag inte låta bli att tänka vad som kunnat ske om de tagit ut svängarna något litet mera.
Det känns ändå som ett privilegium att sitta i en liten men koncentrerad publik med en på scenen högkompetent kvintett som fortfarande söker efter den rätta klangen, balansen eller, om en så vill, strukturen. Som en studioinspelad liveskiva. Jag ser i vilket fall fram emot den färdiga skivan.

Rikard Rehnbergh