En spännande kväll med Nilssen-Love/Sandell och Richard Dawson

Foto: Lars Jönsson

Paal Nilssen-Love/Sten Sandell + Richard Dawson
Fasching, Stockholm, 21 januari 2020.

Att presentera en duo med två av de absolut främsta impro-musikerna och en engelsk mycket originell folk/rock-musiker på scen samma kväll, kan först upplevas som ett märkligt grepp av Fasching. Men om flertalet personer på det nästan fullsatta Fasching kommit dit för att höra den sistnämnda, skulle jag tro, så hade de båda akterna det gemensamt att de krävde ett öppet musikaliskt sinnelag hos publiken. Att ta till sig olika slags musik, i synnerhet ny, handlar helt enkelt om konsten att kunna lyssna och det gjorde publiken, stundom andäktigt.
Det pedagogiska greppet från arrangören lyckades!

Pianisten Sten Sandell och slagverkaren Paal Nilssen-Love inledde kvällen, två musiker som har samarbetat under många år. Sandell har verkat på den svenska impro-scenen i över 40 år och är synonym med denna. Norrmannen Nilssen-Love har sedan 90-talet varit en av de mest intressanta och nyskapande trumslagarna inom genren internationellt.
Musiken kommer igång direkt – Sandell bygger upp ett klangrikt muller från basen. Nilssen-Love slår på cymbalerna, något som han föredrar, och på gonggongarna. Sedan tätnar den, blir maffig, expressiv och lite oroväckande. Sandell använder rösten, som röstkonstnär han är.
Musiken rör sig sedan från de täta klangerna till de mer fragmentariska och vilsamma, men hela tiden med en rytmisk nerv i det idérika och fullständigt närvarande trumspel som Nilssen-Love har. Det händer saker hela tiden med en tydlig riktning.

Sandells pianospel är genomgående komplext, händelserikt och rytmiskt. Tankarna går kanske mer till modernistisk konstmusik än till jazz, men han har faktiskt utvecklat en helt egen stil om än med reminiscenser från såväl Béla Bartók som Cecil Taylor.
Mot slutet av detta längre stycke tonar Sandells spel ut och Nilssen-Love övergår till ett lugnare spel med pukstockar. Men den hinner tätna igen innan det slutar helt.
I det andra kortare stycket använder Nilssen-Love maracas, frigolit och vispar på ett kreativt sätt. Han slår även hårt på den stora gonggongen. Sandell spelar försiktigt och sjunger ordlöst.

Richard Dawson som tar plats på scenen efter paus, är en ny bekantskap för mig. Han har stor scennärvaro och är helt oförvägen. I publiken finns fansen, väl förtrogna med hans bitvis samhällskritiska, mörka som poetiskt underfundiga texter och typiskt engelska humor. Genom texterna, sin oförblommerade rättframhet och gestik blir han personlig, rolig och underhållande. Med sin defekta elgitarr skapar han ett märkligt sound och sjunger, inte alltid rent, i ett mellanregister och går då och då upp i falsett.
Alla åthävor till trots blir det efter ett tag lite enahanda, men det jag tycker allra bäst om är när han sjunger a cappella i en traditionell folklig stil med fotstamp, som i låten som handlar om ”gammal ovänskap”!
En spännande kväll på Fasching på många nivåer.

Roger Bergner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.