Engdahl, Eva “Marie Adams” – pianist, kapellmästare, musikpedagog

(21 april 1924 – 30 januari 2018)

Hon var klassiskt skolad men räknas också som Sveriges första kvinnliga jazzpianist. Hon var förmodligen också den första i landet som bildade en jazzpianotrio. Med den framträdde hon redan tidigt på 1940-talet i Stockholm, till att börja med på skoldanser.

Eva Engdahl var född i Västerås men växte upp i Stockholm. Hon var tidigt road av att sitta vid pianot och började ta lektioner redan som sjuåring. Senare fick hon en gedigen klassisk utbildning när hon började på Karl Wohlfarts pianoskola, där hon efter ett par år hade Wohlfart själv som lärare. Efter dennes död fortsatte hon för Gottfrid Boon och inspirerades särskilt av hans system för att skapa vacker tonbildning och klang. Med ett stipendium från Musikerförbundet studerade hon också en vinter för Jules Gentil i Paris. 1944 debuterade hon som konsertpianist i Grünewaldsalen på Stockholms Konserthus.

Men intresset för jazzmusik vaknade också tidigt. En äldre bror hade många plattor med swingmusik och med sitt goda gehör tog hon snabbt ut låtar på pianot. En tidig inspirationskälla var Duke Ellington, sedan var musiker som Charlie Parker och Miles Davis förebilder, liksom senare pianisterna Erroll Garner och Oscar Peterson. På hemmaplan uppskattade hon Charlie Norman.

Redan 1940 skrev signaturen Sirocco i Svensk Damtidning om en försvarssoaré på Flickläroverket vid Sveaplan, där Eva var elev: ”Från klassiskt till jazz spelade Eva Engdahl och fick applåder i all oändlighet.” Hon var alltså en tidig pionjär när det gällde att vid sina framträdanden kombinera jazz och klassisk musik. Detta var något hon fortsatte med senare när hon reste runt och gav pianokonserter med musik av Beethoven, Haydn, Debussy, Ravel och gärna med Gershwins Rapsody In Blue, och som avslutning några jazzlåtar tillsammans med en rytmsektion.

Det var en genreblandning som inte sågs med blida ögon av det rådande musiketablissemanget. Det ansågs dessutom i högsta grad opassande att en konsertpianist också skulle spela jazz. För att hon inte skulle såra sin lärare Boon och andra konservativa krafter föreslog någon på Musikerförbundet att hon skulle skaffa en pseudonym för de rena jazzjobben. Hon hette även Marie och med Eva i åtanke låg Adam nära till. På så sätt skapades jazzpianisten Marie Adams.

Det här var en tid då jazzvärlden var totalt mansdominerad och de flesta utgick från att kvinnor inte kunde spela jazz. Hon möttes också till en början av en hel del misstro och även förringande omdömen. Men hon hade ett gott självförtroende och visste att hon spelade bra och arrangörerna tyckte att det var spännande med en kvinnlig kapellmästare. Så snart började hon att få fina jobberbjudanden och då hade hon inga problem att engagera manliga medmusikanter.

Från mitten av 1940-talet och framåt blev Marie Adams ett välkänt namn inte bara i Stockholm. Med sin trio, ofta utökad med en blåsare till kvartett, turnerade hon på somrarna i Folkparkerna runt om i landet. Flera somrar reste trion också som kompgrupp till den tidens populärartister. Folkparkerna var beryktade för sina usla pianon, men Sten Broman lät ha sagt att Engdahl kunde få ett folkparkspiano att klinga som en konsertflygel. Hon var alltid beredd på det värsta och hade en stämnyckel med sig på turnéerna, för att om möjligt kunna åtgärda de grövsta bristerna.

På vintrarna spelade gruppen på dansrestauranger och hotell inte bara i Sverige utan även i Norge, Danmark och Finland, ibland med månadslånga engagemang på ställen som Grand Hotel i Oslo. Flera somrar hade hon också längre engagemang som kapellmästare på badhotell, som Utö Havsbad, Snäckgärdsbaden i Visby och på andra badorter som Mölle och Båstad. Men trots att hon nu var en välkänd och uppskattad musiker gjordes det nästan inga reguljära grammofoninspelningar med henne som jazzpianist. Vad som finns bevarat är några få 78-varvare för det lilla bolaget Da Capo.

1953 blev Engdahl artistchef på Bacchi Wapen i Stockholm vilket innebar att hon skötte bokningen av de artister som hon sedan också ackompanjerade. Hon spelade också på andra restauranger och hade även många så kallade festvåningsjobb. Redan på 1940-talet förekom hon i Sveriges Radio, ofta med så kallad lunchmusik. Som en följd av hennes medverkan där blev hon också engagerad av Sveriges Television och deltog i provsändningarna från Tekniska högskolan redan 1954. Sedan medverkade hon också vid reguljära sändningar under åren 1956 till 1961. Hon fortsatte också, då som Eva Engdahl, att resa runt och ge seriösa pianokonserter, gärna med några jazzlåtar som avslutning.

1957 och -58 var hon kapellmästare på Folkparksturnéer med ”Dagens revy” och ”Casino-revyn”, där hon ackompanjerade populära skådespelare som Gösta Bernhard, Stig Järrel, Sickan Carlsson och Siv Ericks. Sten Broman hörde ”Dagens Revy” i Malmö och skrev att det fanns själ i Engdahls spel. Ungefär samtidigt spelade hon på Ambassadör i Stockholm där Benny Goodman, som var på turné i Europa, en kväll dök upp. ”Henne vill jag spela med”, sa han, vilket han också gjorde med hjälp av en lånad klarinett.

1962 ledde hon sin kvartett på en jorden runt-kryssning med Norska Amerikalinjen och senare spelade de också på flera resor med rederiets linje till New York. Turnerandet fortsatte också länge men började kännas alltmer påfrestande.

Så 1968 flyttade Eva till Avesta där hennes man var kanslichef. Där blev hon snart engagerad som lärare på den kommunala musikskolan och hon hade också privata elever. Hon reagerade mot den tidens traditionella musikundervisning och det dröjde inte länge förrän hon hade startat en jazzgrupp i skolan. När hon senare hörde en platta med Pérez Prados orkester startade hon också en rumbagrupp. Med dessa grupper och övriga elever ordnade hon under terminerna årligen återkommande musikaftnar. Frågan om jazzutbildning diskuterades mycket i början av 1970-talet, och när Musikhögskolan i Stockholm och Rikskonserter arrangerade seminarier som avhandlade frågan deltog hon där tillsammans med bland andra Monica och Carl-Axel Dominique och även hennes son Jojje Wadenius medverkade vid något tillfälle.

Som musikpedagog var hon verksam i över tjugo år. Som pensionär fortsatte hon sedan att åka runt i landet och ge klassiska konserter. Av och till dök hon också upp på festivaler och jazzklubbar; så sent som 2007 kunde man höra henne på Fasching. Hon var dessutom under många år verksam i Avesta Jazzklubb både som pianist och som ordförande.

Artiklar:

Lady E, OJ 2/2008

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.