Esbjörn Svensson fick Gyllene Skivan 2007

Reportage från OJ # 3 – 2007

Bild på omslag av OJ nr 3 - 2007 med ESTSöndagen den 15 juni 2008 chockas jazz-världen av beskedet om att Esbjörn Svensson gått bort. En dykolycka och ännu en till synes fullständigt onödig död för en stor musiker. Orkester Journalens läsare har uppskattat e.s.t: s musik länge och förra året fick gruppen också utmärkelsen Gyllene Skivan. Här kan du läsa reportaget när OJ:s redaktör Lars Grip träffade Svensson och pratade om musiken, kompromisslösheten och framgångarna.

–Hej Sachikos, hur är läget? Inne i den lilla Suchibaren i Kärrtorp utanför Stockholm lyser hon upp – innehavaren av baren. Det här är den vittbereste världsartisten Esbjörn Svenssons favoritkrog, alla kategorier.

–Igår gräddade jag säkert hundra pannkakor till ett av mina barns födelsedagskalas, berättar han för Sachikos.

Det är svårt att slita Esbjörn från vardagspratet med henne. I varje intervju världen över kan Esbjörn inte låta bli att berätta om Sachikos, ett stenkast från hans hem.

 

–Nu hamnar du i en tidning till Sachikos, ropar han från hörnet där vi slagit oss ner.

–Oj då svarar hon, lutad över fisk som faller isär under hennes kniv.

Men det är svårt att hitta till Kärrtorp för internationella gäster, en liten, ganska grå, förort från femtiotalet. Men här står Esbjörns hemklaviatur, här är han hemma.

Det är inte första gången est får priser. Åt den som har ska varda givet, så ännu en gång Gyllene Skivan, för att inte tala om alla andra priser.

–Men Gyllene Skivan är speciell. Det är något legendariskt. Det här är vi verkligen stolta över. Och det finns flera anledningar. Jag växte praktiskt taget upp med OJ. Den fanns hemma. Farsan gjorde ett litet uppehåll och började prenumerera igen på åttiotalet. Då läste jag den. Just att både jury och läsare röstar fram bästa skivan är en häftig kombination.

–Det är lätt att ha förutfattade meningar om OJ och om jazzkritiker. För länge sedan tänkte vi i trion att om vi någonsin ska få Gyllene Skivan, så måste vi göra en skiva med standardlåtar. Så gjorde vi Seven Days of Falling 2004 och fick ändå Gyllene Skivan. Det var inga standards precis. Och nu – Tuesday Wonderland – där drar vi iväg ännu mer! Och ändå priset. Fantastiskt.

Han ser verkligen sund ut där han sitter med sin kopp japanskt te. I meditationen hämtar han kraft, något kött äter han inte och inte heller tar sig ett järn särskilt ofta. Han säger sig vara extremt tennisberoende, för en stund sen spelade han en match med gitarristen och arrangören Mattias Torell. Långt från schablonbilden av den självförbrännande jazzartisten med cigaretten i mungipan och en flaska nära till hands.

Så kommer det spontant, apropå framgång.

–Livet överbevisar en hela tiden. Man kan aldrig räkna ut saker. Allt faller på plats om man gör det man vill.

Varför detta resonemang?

–Vår grundfilosofi är att göra det vi vill göra. Att inte försöka göra något för en särkskild publiks skull, eller för att ett skivbolag ska tycka om det. Innan jag drog igång trion höll jag på mera med att skriva lite uträknad musik. Försökte passa in. Skrev popmusik och sånt. Och! Det funkade inte. Då gick jag inåt i stället. Och plötsligt! Vad är det som händer? Folk vill höra det! Då kände jag en tydlig signal från livet självt till mig, att det är så det måste vara. Man kan inte hålla på att räkna ut saker. Gör det du vill – och tycker folk om det – fantastiskt. Gillar dom det inte, så har man i alla fall gjort något som man vill göra. Så har vi jobbat.

Ett kraftigt ljud av en minaretutropare bryter in i sushibaren. Sashikos tittar upp från sina fiskbitar och spanar i den tomma lokalen. Det är Esbjörns mobilsignal som fyller den lilla lokalen.

–Kul! Speciellt i USA är den här signalen provocerande. Det var Dan Berglund som spelade in det i Ankara. Så förde han över ljudet till min mobil.

En minaret-ton i USA, kanske lyfter fram det han säger så fort han sagt till den uppringande att han sitter jävligt trångt till just nu.

–Vi har totalt….vi har verkligen inte anpassat oss ett dugg! Visst har vi jobbat med artister vi tycker om. Kända artister. Louise Hoffsten, Victoria Tolstoy, Nils Landgren, Lisa Nilsson…Men det är inte anpassning, det har varit kul det också.

Att bara gå inåt, göra Det Man Känner För, kan det verkligen vara så? Han berättade nyss att han lyssnat ”hundratals gånger” på ett kassettband pappan givit honom, med en trio vars pianist hette Bengt Hallberg. Ingen går väl fri från sin samtid?

–Absolut. Det är helt klart. Men vi var så pass gamla jag Dan Berglund och Magnus Öström när vi bildade trion. Vi var 30 år och hade varit verksamma i tio år och jobbat hit och dit, provat oss fram, vridit och vrängt i alla möjliga stilar. Pop, Fredrik Norén Band, Håkan Broström, Lasse Lindgren, massa olika jazzorkestrar. Fick erfarenhet.

Dom visste var dom stod och uppenbarligen vad de kunde avstå från musikaliskt, kanske Esbjörn menar. Och Magnus trummisen Öström är en barndomsvän, de hade en trio när Esbjörn var 18 år gammal. Trion förnyades när Esbjörn gick på Musikhögskolan i Stockholm. Han stannar till i energiflödet och liksom tittar upp på sitt rakade huvud.

–En gång bombade jag in lite material till Dragon Records, Westin och Collin och dom. Men det var för tidigt. Det blev aldrig något då. Det var nog tur för jag var tvungen att gå flera varv innan det var dags.

1992 gick Esbjörn runt på krogar för att ragga jobb till trion. Till sist fick de napp på Felix, en krog alldeles ovanför Fasching i Stockholm. En gång i veckan spelade de och hade en hemlig gäst efter första set. Året efter kom Dan Berglund med i trion.

De tre musikanterna kände att musiken förde dem någonstans.

–Då vågade jag släppa allt omkring mig och sa upp mig i alla grupper. Det var ett ekonomiskt risktagande och kanske konstnärligt också. Det är som när man väljer en person som man ska gifta sig med och faktiskt hålla sig till, i stället för att vara ute och flumma med alla möjliga.

Och som alla vet behöver de inte gå runt för att ragga jobb längre.

–Nej, snarare bromsa.

Managern i München måste sovra bland alla erbjudanden.

–Det har varit lite för mycket, fantastiska år, men också tunga. Nu gäller det att försöka lugna ner, balansera upp det hela lite bättre med jobb och familjeliv.

Ibland kan Esbjörn fråga sig vad det är han och vännerna i trion håller på med. Han kan vakna på ett hotellrum var som helst i världen och undra:

–Vad gör jag här? När barnen har något i skolan man hade velat vara med på. Då kan man känna sig förvirrad ibland.

Mindre förvirrad var han när en annan pianist, en annan Svensson med Gunnar i förnamn, som då jobbade på Polar Music, bjöd den lille Esbjörn till Stockholm tog ett stadigt tag i handen och drog runt med honom i staden. Esbjörns farfar och Gunnar Svensson far var bröder.

Nu många år senare blir det alltså ibland för mycket. Men:

–Vi har fortfarande jättekul. Dan, Magnus och jag. Och Åke Linton, våran ljudtekniker. Han är som bandets fjärde medlem. Fortfarande gör vi otroliga resor varje kväll. Vi jobbar öppet, har ingen låtlista utan bara går upp på scenen.

Säkert väntar nya priser runt hörnet.

–Det är fantastiskt med den uppskattning priserna innebär. Ett annat slags pris är publikens uppskattning. Sen kommer priserna ibland som påtagliga vägmärken. Jag undrar om vi någonsin tröttnar på det. Men man får inte dras år ena eller andra hållet.

Varken en förstorad eller förminskad självbild, säger Esbjörn i ett längre resonemang.

–Att får priser, att många skriver om oss: Det betyder inte att vi kan gå omkring och tro att vi är världen bästa trio eller jag är världen bäste pianist. Det är lätt hänt att man åker med. Det gäller att stå stadigt. Att andas lugnt. Jag tror på det här. Men det kanske inte är så bra, kanske inte så dåligt.

Han byter några ord med Sashiko och kommer ut i den nästan ofattbart gråa dagern, denna eftermiddag i slutet av februari.

Så beger han sig in på Konsum i Kärrtorp centrum för att handla till sig själv sin fru och deras två pojkar, 9 och 13 år gamla.

Det ska bli spenatsoppa i kväll.

 

Ladda ner reportaget från tidningen som PDF.