Esperanza i Eilat och Stockholm

Det är en het och blåsig kväll på Jazzfestivalen i Eilat sensommaren 2008. På scenen står Tineke Postma från Holland. Hennes långa blonda hår fladdrar runt huvudet när hon spelar på sin sopran- eller altsax. Bakom sig har hon en kompetent rytmsektion med Geri Allen (piano, spelat bl.a. med Ron Carter), Esperanza Spalding (bas, vokal, spelat bl.a. med Michel Camilo) och Terry Lyne Carrington (trummor, spelat bl.a. med Stan Getz).

 

När denna kvinnliga kvartett avslutat sitt sista nummer och publiken applåderar och visslar för ett extranummer smyger jag med mitt presskort in bakom scenen. Precis då kommer bandet ner från scenen och diskuterar om det ska bli något extranummer. När dom bestämmer sig för att det inte ska bli det, så får jag, trots ett myller av journalister och fotografer, en pratstund med Eperanza om hennes tidigare framträdande på Skeppsholmsfestivalen och hennes kommande spelning på Fasching. När jag frågar om jag får fotografera henne säger hon Nej. I stället tar hon skrattande min kamera och räcker den till någon som hon ber att fotografera henne och mig.

Detta foto gav jag henne när jag träffade henne på Fasching en månad senare. Jag fick också en av hennes två cd signerad. Det senare av dessa album är bäst. De flesta låtarna är komponerade av henne själv och här spelar hon med sitt eget band i olika sättningar. Hon är en avancerad basist som oftast även sjunger till bassolona. Hon har en ljus och uttrycksfull röst och sjunger ofta utan text. Hennes musik har latinamerikanska inslag och man får gåshud av t.ex. Body and Soul, som hon sjunger på portugisiska, eller en brasiliansk samba som spelas enbart med gitarr och bas. Esperanza kommer man säkert att få höras mer av.