Ett axplock från Copenhagen Jazz Festival

NinetyMilesProject

 Efter att ha sett Wayne Shorter Quartet i Rotterdam under North Sea Jazz hade jag minst sagt höga förväntningar inför den utsålda spelningen på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Bandet öppnade med frenesi från start och även här, precis som på NSJ, framfördes materialet i svitform.

Shorter dirigerade sitt band genom ansiktsryckningar och handsignaler utan någon presentation av låtarna. Det enda igenkännbara stycket var Shorters komposition Orbits som i original framfördes på Miles Davis album Miles Smiles från 1967.

Basisten John Patitucci var het denna afton, han gav mästerliga prov på sina ledaregenskaper. Han besitter en fantastisk nerv, hans basfigurer drev rytmen framåt och inspirerade samtidigt de andra i gruppen. Nya trumslagaren Jorge Rossey (tidigare i Brad Mehldaus trio) har en mer tillbakalutad roll i kvartetten än vad tidigare trumslagen Brian Blade hade. Pianisten Danilo Perez tog desto större plats och hans rastlösa, expressiva latinkänsla vid flygeln var bitvis magisk.

Shorter själv alternerade mellan tenor- och sopransaxen. Han byggde upp sina solon med en arkitekts precision och nöjde sig med korta, rappa fraser och få toner. Det är alltid ett äventyr att lyssna till Shorter, men det var först mot slutet som stor magi skapades och det hela slutade i en spontan visselkonsert – påbörjad av Shorter, påhejad av Perez och besvarad av hela Det Kongelige! Efter två encores lämnade Shorter scenen med ett leende på läpparna.

Brasilianska pianovirtuosen och kompositören Eliane Elias och hennes kvartett spelade två kvällar på utsålda Pressen i Politikens hus. Hennes senaste alster Light My Fire på Blue Note hade gett namn åt konserten. Förra gången jag hörde Elias live tolkade hon Bill Evans låtskatt, denna afton tolkade Elias kvartett mestadels Antonio Carlos Jobims repertoar. Med halsbrytande timing, raffinerad harmoni och makalös teknik trollband hon sin publik.

Med sig i bandet hade hon maken, basisten Marc Johnson och två brassar: Raphael Barata på trummor och Rubens de la Corte på gitarr. Medryckande brassejazz av bästa märke; mest minnesvärda var de sublima och expressiva tolkningarna av Gils & Donatos Bananeira samt Jobims Garota De Ipanema och Só Danҫo Samba.

En annan minnesvärd konsert gavs av sångaren Kurt Elling som uppträdde som trio med gitarristen Charlie Hunter och trummisen Derrek Phillips på Christians Kirkes innergård. Ellings omfångsrika baryton sträcker sig över fyra oktaver, hans känsla för frasering, rytmik, textning och dynamik är makalös. Hunters basliknande teknik på den åttasträngade gitarren fick snabbt publiken att gunga med i allt från Hank Williams I´m So Lonesome I Could Cry till Steve Miller Bands Fly Like An Eagle.

Projektet Ninety Miles som skapades av trumpetaren Nicholas Payton, vibrafonisten Stefon Harris och saxofonisten Davis Sanchez är ämnat att främja det kulturella utbytet mellan nationer, i detta fall USA och Kuba. Namnet Ninety Miles syftar på avståndet mellan Havana och Miami. Med sig på utomhusscenen vid Islands Brygge hade man ett kryddstarkt team bestående av musiker från Kuba, Puerto Rico och Venezuela.

Kompositionerna som var signerade de tre herrarna innehöll komplexa harmonier och varierad rytmik som resulterade i medryckande latinjazz. New Orleans-trumpetaren Payton var förvånansvärt tam och höll en låg profil, till skillnad från Harris och Sanchez som glänste ikapp i snålblåsten och bjöd på lekfulla tongångar.

En annan stjärntrumpetare från New Orleans som var på plats i Köpenhamn var 27-åriga amerikanen Christian Scott, som fått epitetet Miles arvtagare. Scott uppträdde med sin kvintett på Kulturhuset Viften i Rødovre, en timmes cykeltur från city, på festivalens avslutningskväll.

Scott omfamnar dagens olika musikaliska uttryck lika mycket som den traditionella jazzen. Kompositionerna var hämtade ur Scotts purfärska CD aTunde Adjuah. Scotts raffinerade licks rör sig ledigt mellan det extroverta och det introverta, men det är den helgjutna gruppdynamiken i kvintetten som är det vitala här. Musiken är vidöppen i sin karaktär. Gitarristen Matthew Stevens, Scotts samarbetspartner sedan tio år tillbaka, bildar en effektiv kontrast till Scott med sin råare framtoning. Pianisten John Escreet bidrog med oväntade, underfundiga licks.

Tonen var ofta vemodig under konserten, det är tydlig budskapsjazz med låttitlar som anspelar på katastrofen i New Orleans, orkanen Katrina. Danziger och Klu Klux Police Department handlar om hur Scott utan anledning blev utsatt för rasistiska påhopp av två vita poliser i New Orleans. Inför en entusiastisk publik nådde Scott stundtals extatiska höjder med sin moderna, närmast brutala hardbopjazz. Konserten med Scott blev en av festivalens absoluta höjdpunkter för mig.

Svenska trumslagaren och arrangören Peter Danemo kom till Islands Brygge med sitt projekt LED. Han bjöd på personliga tolkningar och arrangemang av rockgruppen Led Zeppelins repertoar. Med sig hade Danemo ett stjärnstarkt gäng rörblåsare: Per-Åke Holmlander, Alberto Pinton, Mats Äleklint, Nils Janson och Thomas Backman.

Sextetten bjöd på raffinerade arrangemang, distinkta, färgsprakande klanger och lyriska, polyfona slingor. Kapellmästaren själv på trummor, Pinton på barytonsax, Holmlander på tuba och Äleklint på trombon levererade minnesvärda solon i The Ocean, Black Dog och Kashmir.

Synd bara att så få lyssnare hade hittat ut till Islands Brygge denna eftermiddag. Kvällen innan hade den berömda nigerianska slagverkaren, tillika afrobeatuppfinnaren Tony Allen (tidigare Fela Kutis trumslagare) på samma scen spelat jazzfunkig afrobeat av högsta klass för en fulltalig publik.

Svenska slagverkaren, sedan länge i Berlin boende Sven-Åke Johansson och holländska slagverkaren Han Bennink spelade båda trummor på legendariska plattan Machine Gun med friformgurun Peter Brötzman 1968. På den lilla men oerhört vackra Hofteatret, scenen för den avantgardistiska och mer progressiva jazzen under festivalen, uppträdde Bennink och Johansson med var sin trio.

Bennink spelade tillsammans med unga talangfulla belgiske klarinettisten Joachim Badenhorst och danske pianisten Simon Toldam. Johansson kom i sällskap med danskarna August Rosenbaum och Lars Greve. Båda konstellationerna vann publikens gunst med sin humoristiska performanceart och för de rytmiska herrarna verkade det överhuvudtaget inte finnas några gränser – de bytte takt och ton lika snabbt som de bytte föremål att trumma på. Bennink med rappa pistolliknande beats, Johansson med maniskt piskande virveltrumpinnar eller med ångestframkallande missljud när han spelade med en stråke på cymbalen. Musik och artisteri för alla sinnen…

Där kort om vad Copenhagen Jazz Festival bjöd på under denna sin 34:e upplaga.

Text & foto: Patrik Sandberg

Copenhagen Jazz Festival 6-15 juli. Wayne Shorter, Eliane Elias, Kurt Elling, Ninety Miles (from Miami to Havana) feat. Nicholas Payton & Stefon Harris, Christian Scott, Tony Allen, LED, Sven-Åke Johansson, Han Bennink m fl.