Evergreens med julfeeling på jazzkryss

En bit in i konserten säger Vivian Buczek att det där gick ju bra, det blev en kul variant av en låt vi gjort rätt många gånger.

– Men det blir ju aldrig exakt lika, eftersom vi improviserar.

Varpå hon tillägger att det är ju det som är finessen med jazz…

Även om det kan kännas en smula uttjatat är det värt att påpeka; alla musikgenrer har ju litet av varje att bjuda på. Men ren och skär improvisation är det oftast ont om. I bra jazz är hittapåmomentet däremot en grundbult. Och den alltmer självlysande vokalartisten Vivian Buczek har definitivt fattat galoppen.

Avsaknaden av choser är en av de finesser som ingår i Vivians arsenal. Uppenbart väl bevandrad i den Amerikanska Sångboken förmår hon ta sig an dessa klassiker utan behov att konstra till det. Exempelvis en hyllning till Sarah Vaughan i Just Friends eller en bugning till Anita O´Day i Tea for Two skänker en tydlig känsla av genomlysning, medan vådan av efterapning helt uteblir.

När hon får sångsällskap av själsfränden Peter Asplund i odödliga evergreens som It´s All Right With Me och The Way You Look Tonight blir det uppenbart att här bjuds på jazzshow med stark energi och skön närvarokänsla. Uttryckt på annat vis är det påtagligt att paret Buczek-Asplund står på scenen för att bjuda på sig själva och skänka publiken valuta för pengarna. Mycket av det musikaliska materialet är för övrigt hämtat från fjolårets gemensamma och synnerligen lyckade cd, Live at The Palladium, inspelad i Vivian Buczeks hemstad Malmö.

Bakom pianot återfinns som så ofta när Vivian Buczek framträder den ständigt alerte Claes Crona. Pianokomp med högtryck och hippa mellanspel är denne snudd på legendariske musikants signum. När han backar upp sångerskan i Michel Legrands ljuvliga ballad What Are You Doing The Rest Of Your Life når konserten sin höjdpunkt och begreppet ståpäls känns fullkomligt relevant.

Förutom att utgöra en perfekt sidekick till sin kvinnliga vokalkollega har Peter Asplund under senare tid vuxit till en jazzcrooner i sin egen rätt. Likt förebilden Mel Tormé har Peter utvecklat en sångteknik som mixar det sammetsmjuka med det hårdsvängande, alltid med en självklar harmonisk analys som leder till rätta tonala vägar. Om man sedan uppskattar den ofta förekommande ordlösa scatsång som både Peter och Vivian visar upp, det är en smaksak.

Jag associerar till intervjuer jag gjort med två av deras kollegor; Rigmor Gustafsson som motiverade sin ordlösa sång med att på klingande värmländska förklara att ”när texten tar slut och jag vill sjunga mera, ja då får det bli ordlöst.” Att jämföras med Viktoria Tolstoys utlåtande i en längre OJ-intervju där naturbarnet Tolstoy förklarar att scatsång slutade hon med ganska tidigt i karriären. ”Det känns inte lika naturligt längre, hellre joxar jag med texterna och försöker skapa variation.”

Beträffande Peter Asplunds sätt att formulera sitt musikaliska budskap är det en sak som uppenbart bär mästarens prägel. Oavsett han levererar skimrande värme via flygelhornet i en utsökt ballad eller stentufft trumpetspel i en snabb standardlåt finns det alltid en självklar kvalitet. Gillar man mainstreamjazz i modern tappning, ja då gillar man Peter Asplund.

Bakom solisterna under denna jazzkryssning svarade Hans Andersson och Calle Rasmusson för helgjuten uppbackning. Hans med konsekvent välvalda basgångar och ett fylligt sound, Calle med grundläggande swingkänsla och njutbar utsmyckning i välstämda trummor och snyggt klingande cymbalspel.

Så pass nära jul bjöds publiken även smakprov på klassiska tomtedängor. Jingle Bells förstås och självklart även Mel Tormés outslitliga Christmas Song. Att Peter Asplund älskar att framföra den sången både hörs och känns.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Jazzkryss på Cinderella, arrangerad av Nalens Vänner och Viking Line, 5-6 december. Medverkande: Vivian Buczek sång, Peter Asplund sång samt trumpet & flygelhorn, Claes Crona piano, Hans Andersson kontrabas & Calle Rasmusson trummor