Expressivt, obundet och svävande med Koma Saxo och Theo Croker

Foto: Leo Ahmed

Koma Saxo & Theo Croker, Fasching, Stockholm Jazz Festival, 19 oktober.

Svensk-finsk-tyska kvintetten Koma Saxo med basisten Petter Eldh, saxofonisterna Jonas Kullhammar och Otis Sandsjö på tenor, Mikko Innanen på alt- och barytonsax och trumslagaren Christian Lillinger bildades 2018 under ledning av den Berlinbaserade Eldh. Bandet har släppt två album på hippa finska etiketten We Jazz, en tredje är precis inspelad. På det medverkar röstkonstnären, sångerskan Sofia Jernberg som också är med på Koma Saxos Sverigepremiär på Fasching. Central ingrediens är det collageartade, kompakta som präglade bandets studiodebut. Live skapas ett mer obundet uttryck där det fritt experimenterade är ledord.

Det rytmiska fundamentet och den kollektiva känslan är primära. Eldh och Sandsjö fungerar främst som katalysatorer.  Upprepade melodifragment och teman broderas som Jernberg, Kullhammar och Innanen hakar på, medan Lillinger växlar reptilsnabbt och rastlöst mellan olika beats. Förlösande frijazzigt kaos skapas i Kullhammars Fanfarum For Komarum (en cover på en Nacka Forum-låt) där saxofonisten själv utbrister i ett tungt, färgsprakande solo på sin tenorsax. Trots att starka energier skapas så finns det även plats för det subtila som när ensemblen framför en sensuell version av visskalden Olle Adolphsons Så rinner tiden bort. Konserten avslutas storstilat när sextetten framför en eklektisk, lekfull tolkning av Ornette Colemans What Reason Could I Give.

Foto: Leo Ahmed

En kollektiv orientering i speluppläggen uppenbarade sig även i den efterföljande konserten med amerikanska trumpetaren Theo Croker och hans kvartett (Croker hördes på festivalen 2016, då som medlem i sångerskan Dee Dee Bridgewaters band samt senare samma år på Fasching med sitt egna band). Merparten av materialet denna gång var hämtat från gruppens färska skiva Blk2Life/A Future Past (Sony). Kvartetten jobbar tätt, de melodiska linjerna är ofta mjuka och raka, ljudbilden svävande. Bara undantagsvis lutar musiken mot en tyngre rytmik, en ruffigare, urbanare framtoning som i några av de mer R&B-influerade numren och då Croker nyttjar delays till sin trumpet som i Miles-funk och psykedelia-kryddade Here Stomp / A Future Past.

Inget snack om att Croker är en skicklig trumpetare, men låtarnas statiska harmonikflöden blir som helhet för spänningslösa för att hålla hela vägen. Helhetsintrycket sänks även betydligt mot slutet av konserten då bandledaren intar rollen som ljudkreatör både som rappare och sångare även om han och bandet framför en habil souljazzig, modal version av Roy Ayers Everybody Loves The Sunshine.

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.