Expressivt och temposnabbt med Kenny Garrett på Stockholm Jazz Festival

Foto: Leo Ahmed

Den nu 61-åriga inflytelserika, rutinerade amerikanska altsaxofonisten Kenny Garrett har ett CV som få kan toppa. Förutom att han gett ut en lång rad album som bandledare inom jazzens alla domäner har han varit fast medlem i Miles Davis band under 80-och 90-talen, spelat med Duke Ellington Orchestra som artonåring, varit medlem i Art Blakey Jazz Messengers, spelat i Freddie Hubbards band och samarbetat med John McLaughlin och Chick Corea i jazzfusionkvartetten Five Peace Band. Naturligtvis är saxofonisten Stockholm Jazz Festivals stora affischnamn i år.

Tillsammans med sin kvartett framförde saxofonisten material från sitt färska mångfacetterade album Sounds from the Ancestors (Mack Avenue) med äldre klassiska nummer från sin digra diskografi på ett utsålt och förväntansfullt Fasching. Att uppleva Garrett live och på skiva är två helt olika saker. I livesituationen förmedlar han en betydligt mer laddad intensitet. Med sig på Fasching hade Garrett  mångåriga spelkamraterna pianisten Vernell Brown Jr och slagverkaren Rudy Bird. Basen trakterades av Ameen Saleem och på  trummor hördes det unga stjärnskottet Mark Whitfield Jr.

Som skivtiteln förkunnar utforskar Garrett sina förfäders musikaliska arv och en mängd olika musikstilar från Afrika och den afrikanska diasporan. Tillvägagångssättet påminner om det som används av framstående unga Londonbaserade musiker som Shabaka Hutchings och Nubya Garcia men Garrett lägger tonvikt på genrer som afro-kubansk jazz, svart amerikansk gospel och R&B i den kreativa processen.

Garretts musikaliska tonspråk kännetecknas ofta av teknisk lätthet och en avundsvärd förmåga att smälta ihop komplexa rytmer med attraktiva melodier. Låtarna på Fasching är mestadels temposnabba, endast undantagsvis när bandledaren växlar från sin altsax till flöjt eller spelar på synten eller flygeln går växeln ner.

Foto: Leo Ahmed

I racersnabba, dynamiska hardbopspåret Wayne´s Thang faller hela ensemblen i stark trance och symbios. Det afrokubanska träder fram i It´s time to Come Home som bygger på en effektiv, dansant, perkusiv rytm. I When The Days Were Different hämtar kvartetten sina främsta influenser från R&B och gospel. När Garrett ensam tar ton på sin altsax reciterar han förtjänstfull flera av sina idoler: John Coltranes A Love Supreme, Sonny Rollins Tenor Madness och Miles Davis Jean Pierre bland många andra.

Powerjazzen framträder åter i Sounds From The Ancestors och i Coltrane-doftande Chasing The Wind då Garretts  frenetiska spelstil är i framkant. Saleem är under hela konserten ett viktigt bollplank för Garretts utflykter och Whitfield Jr:s närmast transartade driv med sitt sublimt sufflerande och följsamma basspel.  Brown Jr färgar med smakfulla djupa accenter, ibland med överraskande soloutflykter och skapar en osviklig grund med driven puls och lyhört finlir som Garrett kan vila tryggt på.

Hargrove, en hyllning till den bortgångne trumpetaren Roy Hargrove, andas en modal känsla när kvartetten fångar trumpetarens estetik – att förena R&B-sväng och hip-hop beats med hard bop.

Särskilt minnesvärd blir expressiva Art’s Sake som är en tribut till Garretts forna arbetsgivare Art Blakey men också till Tony Allen vars afrobeat har influerat Garrett.

Konserten avslutas med ett låååångt stegrande funkbeat som övergår i improviserad rap där även publiken bjöds in, som slutligen förvandlar Fasching till dans- och allsångsklubb.

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.