Farlig pardans på vinterpalatset

bild på boken Farlig pardans på Vinterpalatset

Recension från OJ # 2 – 2008

Vinterpalatset – vilket fantasieggande  namn på ett dansställe!  Den jättelika lokalen vid Norra Bantorget i Stockholm hette ursprungligen Auditorium och utnyttjades för möten, revyer, konserter och gästframträdanden fram till 1941, då filmpionjären Carl Nelson övertog hyreskontraktet. Och här kunde han, efter många krångliga turer, annandag jul 1943 slå upp portarna för Nordens största danssalong, Vinterpalatset.

Förste kapellmästaren var saxofonisten Rune ”Lulle” Ellboj, som kom att stanna i fyra säsonger. Det var han som skulle sätta sin prägel på Vinterpalatset med sitt ungdomliga storband med solister som Nisse Skoog, Rolf Ericson, Anders Swärd, Arne Domnérus, Rolf Larsson och Henry Wallin och arrangörer som Gösta Theselius och Gunnar Lundén-Welden. Och det är också de här fyra åren, som Martin Westin (välkänd för OJ:s läsekrets) koncentrerat sig på, när han i en informativ och detaljrik bok berättar om Vinterpalatset i allmänhet och Lulle Ellboj i synnerhet.
Carl Nelson mötte ett massivt motstånd, när han avslöjade sina planer på att bygga om Auditorium till ett danspalats av amerikansk modell. Det var när debatten om det så kallade dansbaneeländet rasade som värst och i dag kan vi naturligtvis småle åt alla hätska angrepp och grova tillmälen, som jazzmusiken blev föremål för. Inte minst polisen var emot öppnandet av ytterligare ett dansställe i en del av Stockholm, där det redan fanns Avalon (nuvarande Fasching) och Bal Palais.

av martin westins bok framgår att Lulle Ellboj kanske inte var någon mera framstående jazzmusiker, men att han var en duktig organisatör. Dessutom hade han den goda smaken att engagera en rad unga, hungriga solister och två djärva arrangörer, vilket bidrog till att orkestern snart var den mest uppmärksammade stora jazzkonstellationen i Sverige och en värdig konkurrent till Thore Ehrling.
Ett namn med nästan mytisk klang, som dyker upp i boken, är Gerhard Tersmeden, som av vissa tidningar beskrevs som en svensk Gershwin. Framförallt förfogade Tersmeden över en privat förmögenhet, som gjorde att han kunde bekosta inspelningar av det mera storslagna slaget, där Ellbojs redan manstarka orkester förstärktes med åtta stråkar och där Tersmedens egna kompositioner arrangerades av Theselius och Lundén-Welden.
Det är förklaringen till att de fåtaliga skivinspelningar med orkester, som finns bevarade, så ofta har Gerhard Tersmeden som upphovsman.
Men Ellboj och hans musik föll inte alla i smaken. Idrottsbladets legendariske krönikör Torsten Tegnér, som så ofta prisats för sin briljanta formuleringskonst, vräkte ur sig otidigheter efter att ha hört orkestern i samband med en premiär på en Ester Williams-film. Lulle Ellboj kallade han ”tjocka jazzchefen som i tolv trista minuter visade sina tre nackar för oss”. Och danske sångaren Helge Guldbog (senare Chris Dane), fick också sin beskärda del: ”en skranglig, skralt ljudande klädhängare”.
De sårande anmärkningarna, som ju inte hade mycket med musiken att göra, fick flera av musikerna att reagera – och det med all rätt.

lulle ellboj stannade på Vinterpalatsen fram till sommaren 1947, men då hade redan flera av de främsta solisterna lämnat bandet. Lulles fortsatta karriär blev inte lika stjärnkantad men sommaren 1954 ledde han ett storband på Dansetten i Köpenhamns Tivoli, där bland andra Lars Gullin ingick i saxsektionen. Han avled den 12 mars 1960, tre dagar före sin 49-årsdag.
Vinterpalatset fortsatte som dansställe till och med 1958, då salongen byggdes om till biograf.
Tilläggas kan att boken också innehåller en heltäckande diskografi över Lulle Ellbojs skiv- och radioinspelningar samt korta biografer över orkesterns musiker och vokalister.