Farmers By Nature

 

Farmers by nature

Love and ghosts

(Aum Fidelity 089/090 (2cd) / Forsyte /ltid: 69+64 min.)

Gerald Cleaver d, William Parker b, Craig Taborn p. Insp i Marseille 27 juni 2011 och Besançon 28 juni 2011.

Med Love and ghosts släpper trion Farmers by nature – trumslagaren Gerald Cleaver, basisten William Parker och pianisten Craig Taborn – sitt tredje album. Det är ett välformulerat album med improviserad musik som bottnar i jazz och konstmusik. Det spelades in under trions Europabesök sommaren 2011, dels i Marseille och dels på Festival Jazz et Impovisée en Franche-Comté i Besançon.

Vad som är så fascinerande är att det är en musik utan egentliga starter eller slut. Snarare handlar det om pågående flöden med långsamt förflyttade fokus, där Taborns piano har en förmåga att hamna i hörbart centrum. Men delvis är det en illusion, Parkers löpningar på kontrabasen, genomsyrade av hans djupa rytmiska skärpa, och Gerald Cleavers ihärdiga, varierade och ibland ganska aviga trumspel, är förutsättningar för att musiken fungerar så bra som den gör. Vid varje lyssning hör jag något nytt, en frasering, en rytm, en för-skjutning, ett sound som letar sig fram. Trion levererar ett gediget hantverk, och det är där gruppens storhet ligger, snarare än i att vara nyskapande.

I det stora är det de långa linjernas musik. Men där många andra går åt det energiskt högljudda hållet går Farmers by nature åt det koncentrerade och faktiskt stundtals lågmälda. William Parker inleder bland annat med ett fint sorgset bassolo med stråke på Love and ghosts medan Craig Taborn lägger väl avvägda ackord och Gerald Cleaver formar ljudliga små rörelser på trummorna. Men det tar fart och växer, när det är dags för Taborns solo rör han sig lätt i intrikata tonföljder som påminner om en Cecil Taylor utan vassa kanter. Stämning och harmonier leder ofta till konstmusikens värld. Inte minst i Comté där Taborn rituellt upprepar en rytmisk figur man svårligen värjer sig mot. Men det finns även klart jazziga inslag. Som i Massalia där Parker töjer på klangerna à la Mingus. Eller i Bisanz där pianot svävar ut i jazzharmonier och Parker pumpar i bästa ”walking bass”-stil.

Magnus Nygren

Recenserad i OJ 1-15