Fascinerande oförutsägbarheter med Hermeto Pascoal

[Best_Wordpress_Gallery id=”222″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Hermeto Pascoal e Grupo
Fasching, Stockholm, 7 februari 2020.

Den excentriske brasilianske multiinstrumentalisten, avantgardistiska kompositören och arrangören Hermeto Pascoal (född 1936) har sedan genombrottet med Quarteto Novo i mitten av 60-talet hämtat inspiration från både den traditionella sydamerikanska musiken, den klassiska musiken och jazzen. Därutöver har han skrivit musik för symfoniorkestrar och stora som små jazzformationer. Miles Davis, Flora Purim, Donald Byrd, Antonio Carlos Jobim, Elis Regina och Gil Evans är några som han har samarbetat med. Till dags dato har han snickrat ihop över 9 000 kompositioner – minst sagt imponerande med tanke på att han säger sig vara autodidakt.

När celebre Pascoal uppträder med sitt skickliga helbrasilianska sexmannaband (Fabio Pascoal slagverk, Itiberê Zwarg bas, André Marques piano, Jota P saxofoner och flöjter samt Ajurina Zwarg trummor) på ett utsålt Fasching bjuder de på en två timmar lång gränsöverskridande, rik och fascinerande musikalisk resa.

Pascoals musikaliska filosofi grundar sig i det oförutsägbara. Han bjuder in lyssnaren till sin snåriga, mångfasetterade musikaliska värld. Som en konstnär byter pensel för varje färgnyans byter Pascoal instrument – han förändrar klang och form beroende på vart musiken bär honom. De hastiga tempoändringarna och harmonibytena avlöser varandra medan melodin formas av komplexa teman. Flera låtar är disharmoniskt uppbyggda men svänget och komplexiteten tar aldrig ut varandra, resultatet är både rytmiskt och tonalt. Några nummer startar i en samba-groovig 4/4-dels batucada för att mynna ut i polyrytmisk freeformjazzig fusion garnerad med forró-rytmik, som i Pascoals klassiker Bebê och Viva O Rio eller när septetten framför en nykomponerad specialskriven låt tillägnad Fasching.

Även om Pascoal skapar musik med konventionella instrument är naturens ljud viktiga i hans komponerande. Det går nästan att ta på kommunikationen Pascoal och bandet skapar med publiken: man vill inte missa den minsta rörelsen från bandledaren. Redan efter ett par minuter in i konserten lossnar en mikrofon från sin sladd och Pascoal börjar direkt utforska den och blåsa i den som om den vore en flöjt. Under konserten trakterar bandledaren alltifrån melodika, basflöjt, trähorn och träsko till DX7:a. Minnesvärt blir det när han oväntat hamnar ensam vid flygeln i ett magisk solonummer som rör sig i Keith Jarretts sfärer.

Det humanistiska budskapet är också tydligt, flera gånger under kvällen mässar han ut ”Música é universal, nós somos uma familia!” (Musik är universell, vi är en familj!). Tesen att människor som inte själv kan förmedla glädje till andra inte heller kan uppleva glädje som andra sprider formas extra tydligt när bandet försätter publiken i extas i ett sambadoftande allsångsnummer. Det är inte för intet som detta musikaliska underbarn kallats Brasiliens Sun Ra.

Patrik Sandberg​