Filip Augustson: Minsta gemensamma nämnaren

Found You Recordings CD Fyr 032 / Plugged / Tid: 48 min.
Eva Lindal vi, Filip Augustson b, Christopher Cantillo dr. Inspelad i Stockholm 2015.

Efter att ha lyssnat på Viva Black, Filip Augustsons förra skiva, (med samma musiker), på en konsert med gruppen inklusive två gästmusiker, och nu på hans grupps senaste cd så slås man av att Filip Augustson funnit en väg, ett nytt sätt att uttrycka sin musikuppfattning. Tillsammans med sina skickliga medmusikanter har han hittat fram till och använt en fräsch palett av toner. En akvarell på sina håll och en olja på andra om uttrycket tillåts. Han ser sina medmusikanters anleten och rörelser som om de reflekterar en annan värld än hans egen. Och ger då utrymme åt dessa bilder i sin egen musik. Både i de egna improvisationerna och i de gemensamma klangerna. Han har också vid tillfälle nämnt sitt intresse för Charles Ives musik. Samt även berättat om den inspirerande rumänska musiken. Både Ives tonspråk och det rumänska löper som en del i den gemensamma nämnaren. Samtliga kompositioner, åtta till antalet, är av Augustson själv. Men tolkandet av dem ligger hos var och en i trion. De spelar både med och mot varandra. Basspelet är stabilt, rytmiskt och melodiskt. Och utgör en grund i ensemblespelet samtidigt som de låga tonerna vandrar sin egen uppgjorda färdväg. Ibland med tunga, bestämda, närmast dominanta kliv. För att vid andra tillfällen dansa med fjäderlätta, upprymda steg. Mitt i allt detta tar den robusta swingkänslan plötsligt ut sin del i totaliteten. Till detta adderar Eva Lindahl sitt brännande, heta violinspel. I vissa avsnitt med breda stråkdrag. I andra med lätta, smidiga toner som studsar, kvittrar fram ut instrumentet. Hennes violinspel är mäktigt, personligt och saknar motsvarighet, eller referenser till hur instrumentet används i andra sammanhang. Det är en alldeles specifik tonvärld som hon excellerar i. Hon låter stråken dansa över strängarna med både saftigt tryck och samtidig lätthet. Ytterst skickligt. Och som lyssnare finner man sig själv stundtals helt andlös. Christopher Cantillo har inte ett standardtrumset framför sig. För i hans utrustning finns mängder av ljudalstrande föremål. Vibrerande saker som attraherar och på samma gång retar hörselsinnet. Självfallet är det en stark spänning som frammanas genom detta förhållningssätt. Efter några genomlyssningar av cd-skiva två börjar man fundera över hur de tre funnit varandra? Hur de hittat fram till detta märkligt spännande tonspråk? Till den gemensamma nämnaren? Hur som helst konstateras att det är en cd-skiva belagd med imponerande musik.

Leif Wigh