Fin blandning av jazz och folk på Vossa Jazz

Vossa Jazz 2018
Voss, Norge, 23-25 mars.

Med fokus på jazz och folkmusik har festivalen Vossa Jazz arrangerats sedan 1970-talet. Så även i år – och med ett program som har norsk prägel men också bjuder in musiker från Norden och hela världen. Alltsedan Jan Garbarek förde in folkmusik i sin jazz på 70-talet har de båda traditionerna tvinnat sig runt varandra på ett helt annat sätt i Norge jämfört med i Sverige. Även om Sverige var långt före norrmännen med Bengt-Arne Wallin och Jan Johansson har fusionen på något sätt varit starkare och mer livskraftig i Norge.

Det märks tydligt under flera akter på den mycket välordnade och intima festivalen Vossa Jazz i slutet av mars. Vad som också märks är att stoltheten över den egna folkmusiken inte på något sätt står i vägen för influenser från andra delar av världen. Tvärtom är den väldigt inkluderande. Konserten med Mathilde Grooss Viddals FriEnsemblet är ett levande exempel på det. En högst levande groove-orienterad jazz växlar med inslag av ”traditionell” musik från olika delar av världen. Influenserna kommer från så många håll att man till slut inte riktigt vet vad det är man hör. Vilket möjligen är en av poängerna, en strålande sådan i så fall. Utförandet är fint av den tio personer starka gruppen. Den mycket stadiga basisten Ellen Brekken (som även är medlem i Hedvig Mollestad Trio) lägger tryckande ut den rytmiska grunden och bland solisterna finns den suveräna fransk-syriska flöjtisten Naïssam Jalal. Vad som också färgar är folksångerskan Unni Boskasp som framför makabra folksånger om prostituerade, avundsjuka, mord och andra härligheter hämtade från medeltidens ballader. Ett annan sida av folkmusiken står gruppen Hildo för. Oerhört vackert och smakfullt spelar de väna folkmelodier från trakterna runt Voss och Hardanger där Berit Opheims röst och Stein Urheims olika stränginstrument sätter färg. Att kalla uttrycket ”uppjazzat” leder fel, men visst finns jazz inbakat i resultatet.

Inleder hela festivalen gör basisten Arild Andersen. Att höra honom är en fröjd för örat. Han har för denna konsert handplockat ett starkt band med Gard Nilssen på trummor, Helge Lien på piano och Marius Neset på saxofoner. Efter en reverbtonad inledning på solobas går det över folkmelodisk stillhet och vidare till förtätning. Neset är skicklig på att hålla de melodiska linjerna och ett relativt jämnt flöde i solona, inte minst på sopransaxen. Jag kan dock önska att han släppte taget lite oftare. Han gör det några gånger med tenorsaxen, och då händer det saker. Överhuvudtaget är det en ganska stilfull och stundtals vacker konsert de genomför och jag tänker att de nog hellre vill förgylla tillvaron med sin musik än förändra den.

Musical Balloon är namnet på årets prestigefyllda så kallade Tingingsverk. För det av festivalen specialbeställda verket står i år saxofonisten, arrangören och komponisten Eirik Hegdal. Han beskriver träffande verket som en ballongfärd där man blickar ut över skiftande musikaliska landskap, ibland vidsträckta men ofta som mycket händelserika och häftiga berglandskap. Att scenen med små men effektiva medel såsom fransade golvlampor och hattar dessutom ger något av Phileas Fogg-känsla förstärker upptäckarkänslan. Musiken är i mycket komponerad och innehåller en mängd ekvilibristiska och rytmiskt avancerade fraser. Detta är styckets styrka, men faktiskt också dess svaghet. Som lyssnare utmanas man som vid ett avancerat Frank Zappa-stycke, det är nyttigt, men ibland är det som att fraserna staplas på varandra och aldrig får tid att riktigt sätta sig. Men det motsäger inte det faktum att det är roligt att lyssna på gruppen, utförandet är mycket kompetent. Med sitt uttrycksfulla trumspel snor Jon Fält nästintill showen. Oerhört kommunikativ och drivande – full av vansinniga idéer – utmanar han hela tiden sina motspelare genom att fästa blicken i dem. Gensvaret är ofta snabbt, fine basisten Ole Morten Vågan balanserar mellan att följa det planerade och drivas ut på fältet. Likaså trumpetaren Eivind Lønning som visar stor bredd med ömsom melodiskt ömsom abstarkt ljudskapande spel, Mattias Ståhl slår liv i vibrafonen som ingen annan och dubblerar återigen med sopransaxofon och Nils Olav Johansen ger färg med banjo, gitarr och ordlös sång. Bortom kompetensen finns dessutom en stor dos humor och Hegdal själv leder det hela medan han samtidigt framför flera fina solon.

Men det är nog ändå den amerikanska gitarristen Mary Halvorson’s Code Girl som står för festivalens bästa konsert, i alla fall i mitt tycke. Hennes skeva oväntade musik är som en blandning av avantpop, jazz, variéte, stumfilmsmusik, americana, blues och allt möjligt annat. Vid något tillfälle låter det som en Ennio Morricone på syra. I denna kompott råder ändå en ordning, men bandet lyckas framföra musiken både avslappnat och ibland i något som skulle kunna liknas charmig – men medveten – slarvighet. Som gitarrist är Halvorson ett unikum. Hon kan få gitarren att låta som ett regn av småsten samtidigt som hon använder ett otal effektboxar och loopar sig själv samtidigt som hon spelar. Hennes spelsätt är väldigt amerikanskt i en ohelig blandning av jazzgitarr och fingerplock á la John Fahey (utan att det för den skull låter som honom). Att hon har med sig lika egensinniga trumpetaren Ambrose Akinmusire gör det hela bara vildare. Inget ont om övriga i gruppen – Michael Formanek på bas, Tomas Fujiwara på trummor och Amirtha Kidambi på betydelsefull sång – men upp till Halvorson/Akinmusire genrefria, skitiga och in-och-ut-vända spel når de inte. Wow!

Goran Kajfeš var på plats med sitt Subtropic Arkestra. Till skillnad från Halvorson bygger Arkestern sin trollbindande musik på längden med flöden, förtätningar och långa tydliga organiska melodier. Johan Holmegard driver på rytmiken tillsammans med Johan Berthling, de namnstarka solisterna Kajfeš, Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson ges gott om utrymme mellan riffen och spelar många inlevelsefulla solon. Men för att förflytta soundet till den karaktäristiska Arkestra-galaxen är Tomas Hallonstens analoga syntar och Reine Fiskes psykedeliska gitarr så väldigt nödvändiga. Det är mäktigt! Att de lyckas hitta ett så eget sound i att spela andras låtar är makalöst.

Nämnda konserter var bara ett axplock ur festivalens program. Django Bates och flöjtisten Eddie Parker skruvade till Bergen Big Band så att det stod härliga till. Här fanns sydafrikansk rytmik, glädjestrålar, humor, cirkusmusik, vemod sida vid sida i storslaget utförande. Saxofonisten Kjetil Møster, basisten John Edwards och trumslagaren Dag Erik Knedal Andersen gav de energiska frijazzarna vad de behövde. Edwards är alltid spännande att lyssna på, men den här gången hade jag faktiskt svårt att komma in i musiken.

Magnus Nygren