Fin Höga Kusten-hyllning av Charlie Parker

High Coast Jazz Orchestra featuring Dick Oatts – Parker 100 år!
Gamla teatern, Östersund, 25 februari 2020.

En av jazzens största skulle ha fyllt 100 i år, men Charlie Bird Parker blev blott 34 år. Altsaxofonistens stilbildande bebop tog stora kliv över bron mellan inte bara swing och storbandsjazz till hardbop och frijazz utan även mellan en tämligen beskedlig efterkrigsgeneration till beatrörelsen och hipsterkulturen, i sin tur fröet till hippiekulturen och 68-revolutionen.

Senast trumpetaren och bandledaren Fredrik Norén gästade Jämtland var det med Stockholm Jazz Orchestra i en hyllningskonsert till en annan saxofongigant, John Coltrane. Nu leder han Västernorrlands eget storband High Coast Jazz Orchestra (HCJO) anno 1993. 17-mannabandet, varav två kvinnor, låter yngre förmågor ta plats bredvid äldre musiker och försäkrar sig så om återväxten. Smart och smidigt.

Med på turnéen är träblåsaren, kompositören och musikprofessorn Dick Oatts. En platta har de spelat in: Together Again som gavs ut på egen etikett 2017. Det får gärna bli fler. Oatts cv är digert. Medverkan på över 100 album och sedan 1970-talet del i den mytomspunna New York-klubben Village Vanguards eget storband Vanguard Jazz Orchestra i vilket han först spelade tenor, men sedermera växlade till Parkers instrument. I alten blåser Oatts hela konserten.

Höga kusten-orkestern hinner riva av ett par dussin stycken innan kvällen är över. Ofta går bitarna in i varandra. Högt tempo från start till mål. Och de accentuerar gärna det som redan finns där: Star Eyes och My Little Suede Shoes blir än mer latindoftande, Quasimodo och Lover Man än skörare, Groovin’ High och Shaw ’Nuff än ystrare, Yardbird Suite och Chasin’ the Bird än mer kontrapunktiska.

Pedagogen i Oatts kommer fram i Billie’s Bounce där han medelst musik visar hur Bird/bebopen utvecklade sina riff från bluesskalorna. Han leder in saxofonerna, nu är det Oatts och inte Norén som är bandledare, sedan trombonerna i improviserade små stämmor. Roligt och orepat. Rytmsektionen får sällan det omnämnande den förtjänar. Vikarierande Adam Ross på batteri och Tom-Eddye Nordén på kontrabas driver på storbandet med ungdomlig frenesi och klädsam respektlöshet.

Oatts växte upp i Iowa, i närheten av Parkers Kansas, i mellanvästern. Han berättar hur banden hade en territoriell prägel, nästan som gäng. Han säger att Parker hade ”gåvan som aldrig dör”. Oatts långa, mjuka ton är en bra bit från Birds hårda, korta ”kvittrande” – fick han sitt smeknamn av sitt spelsätt eller för att han var tokig i ”yardbird”, kyckling?

Till skillnad från Coltranes intrikata kompositioner – som bekräftades av söndagens livekonsert i P2 Jazzradion – så passar Parkers i och för sig också frimodala stycken alldeles utmärkt i storbandsformatet. Dels för att Parker växte upp med swingen och storbanden, dels för att han ofta spelade med oförlikneliga Count Basie Orchestra och gärna även större stråkensembler.
Än fler av Parkers egna kompositioner hade gärna fått vara med på programmet. Konserten avslutas med en lika livsbejakande som passande Cherokee, Ray Nobles ballroomdänga som närmast blivit Birds egen. En välbehövlig energikick på cykeln hem över den snöklädda åsen.

Rikard Rehnbergh