Förhäxande organisk rytmik

Beches Indian Brew
Kulturhuset, Stockholm Jazz Festival, 16 oktober 2016.

Få musiker inom jazzsektorn har väl fört in så stort antal mångkulturella toner som Beche Berger. En oförvitlig musikspridare och entreprenör. När han på 1960-talet startade sitt första band, Wasaquartetten, anade väl få vilken musikalisk skatt han skulle bibringa det svenska musiklivet efter hand. På Kulturhuset trädde han först ensam in. Iförd sin indiska båtmössa, eller vad den nu kan ha för namn på hemmaplan. Efter hand trädde musikerna in, en och en, och påbörjade respektive solsekvenser som ändade i fantastiska klanger och briljant samspel. Av stort intresse var Livet Nords elektrifierade, femsträngade fiolspel i samklang med de tre saxofonerna. Förr i världen brukade man tala om rytmiska orgier. Men här vill man nog anföra att ensemblen framförde en organisk rytmik. Beche Bergers välkontrollerade men ohämmade trumspel lade grunden till ett rytmiskt gruppspel som inte är alltför vanligt norr om Medelhavet. Beche Berger har under åren haft förmågan att knyta intressanta musiker till sina grupper. Och det har alltid uppkommit explosiv kraft ur deras samvaro. De tre saxofonisterna – Knutsson, Jäderlund och Gustafsson – bidrog med stark insikt, närvaro i scenrummet och ett förlösande utspel. Gitarristerna Schultz och Klinghagen tillför en spänstig tonklang och rytmisk kläm som tillsamman med basisten Bellnäs ordnade ett brinnande elastiskt strängaspel. De fyra gästmusikanter adderade en både afrikansk och asiatisk färgrikedom till vad som i övrigt förekom i bryggeriet. Klangerna som Lise-Lott Norelius manade fram ur sin elektronik pekade ut nya riktningar där olika musikformer blandades. Livet Nord slutligen i bländande vit klädnad och med ett mjukt småleende på läpparna spelade en rad ytterst svängiga tonslingor som förhäxade en del av publiken. Åtminstone en av dem. Vilken tur att man var där.

Leif Wigh