Fred och Sofia – det går från lycka till vanvett

Fred Lonberg-Holm (Foto: Marek Lazarski)

Rösten är så klar och ren, alldeles lycklig, den studsar som en flicka som just släppts fri och springer ut på gräsmattan och hoppar omkring, några barn rusar skrattande ut i vattnet, stänker kiknande det friska vattnet på varandra, en fågel, en fågel lämnar sjungande, skriande sitt bo. Men så drar ett stråk av kyla in, ett fräsande ljud ilar förbi, något skrapar och knastrar. Ett obehag smyger sig in, idyllen råkar i oordning, något hotar, skuggar.

Allt är bara tillfälligt, allt är oss givet till låns, lyckan är aldrig beständig. Men åh, hur jag längtar efter den rösten, efter den frihet den sjunger ut, men den svarta jorden drar mig till sig, sliter i mig: döden väntar.

Amerikanske cellisten Fred Lonberg-Holm (intervjuad i OJ för ett par år sedan) framför sina ”valentines” med musiker ur den yngre generationen av improvisatörer. Sofia Jernberg sjunger, och som hon sjunger: melodier som är så söta och lena, hennes röst smeker våra öron. Runt fågelrösten virar sig Lonberg-Holms kärva men varma cello – men han får henne aldrig. Han kan uppvakta, längta och tråna – men hon studsar vidare på sina egna röstvågor. Emil Strandbergs trumpet lägger sig i, vill också uppvakta, men ligger där som ett fysiskt, kroppsligt hot mot den pastorala scenen.

Patrik Thorman ger puls, stadga, respektabilitet åt scenen – och desto större blir effekten när han slutar pulsera, och istället skrapar, han stör, bryter upp. David Stackenäs gitarr, den som i början klingar så vackert, han spelar en serenad för röstfågeln – men strax hörs konstiga ljud, han sticker nålar i musiken. Och i Jernbergs sång skymtar, och växer till påtaglighet, ett stråk av vanvett, som rösten ur natten i Marguerite Duras India Song.

Och sakta dras musiken mot vansinnet: allt är ur led, kärleken förlorad, bedjande, vädjande sjunger Jernberg ”don’t tell me that I’ve lost my mind” – men det är just vad vi hör henne göra. Och vi med henne: vi förlorar oss i en musik som upplöses, och som löser upp oss. Den börjar smäktande vackert, bygger helt på melodi och puls, den spelas helt utan ironi. Vilken musiker som helst kunde kanske börja där – men det är bara den improviserande musikern som kan förflytta musiken ut i vansinnet på detta sätt.

Kammarmusik: försiktig, nästan blyg i sin förförelsekonst, men sakta tar den över ljudrummet. Och Lonberg-Holm tycks ha fingrar som kan trolla med musiken – och locka fram det bästa ur de han spelar med.

Ulf Olsson

FRED LONBERG-HOLM ”SEVAL”
Hotell Hellsten, Stockholm 2 september 2010, första set
Fred Lonberg-Holm cello; Sofia Jernberg röst; Emil Strandberg tpt; Patrik Thorman bas; David Stackenäs git