Fredrik Nordström: Dolores: One

Fredrik Nordström

Dolores: One

Bluenord Records

Fredrik Nordström ts bs, cl, Staffan Svensson tp, Andreas Hourdakis g, Ilaria Capalbo b. Insp. Stockholm 23 – 24 november 2020.

Sedan debuten med skivan Urgency! (Dragon) för tjugo år sedan har saxofonisten Fredrik Nordström återkommande påkallat berättigad uppmärksamhet. Så också denna gång med den första utgåvan med gruppen Dolores, där titeln förhoppningsvis implicerar en fortsättning. Nordström har genom åren haft flera återkommande projekt och gruppkonstellationer som han utvecklat och varierat. Han har arbetat i både större som mindre format, i såväl strikta arrangerade sammanhang som i mer fria former och inte sällan i olika kombinationer i gränssnitten däremellan.

Ambitionen med Dolores har enligt Nordström varit att skapa en musik som är avskalad och dynamisk med element av folkmusik. De folkmusikaliska inslagen uppfattar jag också i hög grad relaterad till sättet att spela, i den nära, intima och prövande samverkan mellan gruppens medlemmar. Här ges ofta tid till inlyssnande, eftertanke och med gott om utrymme för soloutflykter. Genom att bandet saknar trummor eller andra slagverk, så är pulsen nära förbundet med solisterna. Merparten av materialet – förutom ett spår – är skrivet av Nordström och har en öppen, eterisk karaktär vilken stämningsmässigt varieras och moduleras. Staffan Svenssons stundtals bräckliga och återhållna trumpetspel ger en stark kontrast till Nordströms mer distinkta tenor- och barytonspel. Andreas Hourdakis svävande, klangfyllda gitarrintron vilka växlas mot rytmisk, intensivt drivna solon i samma stycke, ger dynamik och vidgar spelplanen för de övriga. Basisten Ilaria Capalbo gör genomgående ett styvt jobb, både som förbindande länk och som rytmiskt ankar för gruppen.

Och det är en bred spelplan som Dolores täcker av ibland inom samma komposition. Lyriska ballader, märgfull blues, kollektiva improvisationer blandas med sköra experimentella inslag, där slutresultaten samtidigt blir både oväntade och självklara. Skivan avslutas med en löst hållen och ”halvfärdig” version av John Coltranes Central Park West, där Staffan Svenssons trumpet är ledande, vilken ger en sk Zeigarnikseffekt  inför en fortsättning. Därmed är vi tillbaka till Fredrik Nordströms förmåga att återigen torgföra sin egenart, något hans rikhaltiga diskografi återspeglar.

Ulf Thelander

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.