Frijazz med rötter i södern

Det är inte så ofta numera som man i Sverige får möjlighet att höra frijazz med rötter ända ner i den amerikanska södern. Trumpetaren Ismael Wadada Leo Smith, tenorsaxofonisten Edward ”Kidd” Jordan, pianisten Joel Futterman, under ledning av den danske trumslagaren Kresten Osgood, bjöd på en dryg timmes lång svit, som rymde många stämningar och känslolägen.

Det blev en resa genom en musiktradition, som brukar dateras till amerikanskt 60-tal, men som i själva verket går mycket långt tillbaka i tiden och även långt utanför den amerikanska kultursfären. Det är utforskandets musik, det är stundens musik som sätter kreativiteten på prov. Vad ska komma här näst? Man känner sig direkt medskapande!

Futterman inleder på flöjt och snart hakar Jordan på understödd av Osgood. Musiken tätnar då Futterman sätter sig vid pianot. Smith träder försiktigt in, eftertänksamt. Fint samspel mellan Jordan och Smith över den klangmatta som Futterman och Osgood åstadkommer.

Musiken för tankarna till Coltranes senare år. Frenesi med en stor dos av andlighet. Futterman är en pianist som har hämtat sin inspiration från såväl McCoy Tyners typiska ackordspel som Cecil Taylors percussiva sätt att spela. Ibland släpper han loss i explosiva tonkaskader.

Men i sviten finns också vilopunkter och tid för andhämtning. Jordan spelar nu mera bluesinriktat och Smith lyssnar. Hans spel rymmer influenser från en rik tradition av saxofonister och själv kommer han från New Orleans, med allt vad det innebär. Under tiden reser sig Osgood och går efter en flaska vatten som han dricker ur och samtidigt gör groteska gurgelljud. Som trumslagare är den oförvägne Osgood både varierad och lyhörd. Idealisk för denna musik.

Smith tar nu ton igen och spelar fint och inkännande, som snart övergår till ett kraftfullt spel med en del ”luftljud”. Futterman stödjer Smith och musiken tätnar och växer i ett crescendo. Mycket fint samspel i gruppen. Med ett förflutet i AACM, var Smith tidig med att utforska trumpetens möjligheter.

Mot slutet av sviten lämnar Osgood trummorna och de andra fortsätter som trio i en musik som förtätas i en anda av Coltrane. Smith får ensam låta musiken tona ut. Publiken på Fasching fick vara med om en minnevärd kväll med en grupp oförställda musiker som verkligen spelar som dom lever! Mer sådan musik, tack!

Roger Bergner

Jazzklubb Fasching, tisdagen den 5 november.
Kresten Osgoods American Dream