Fyra år sedan sist – Bobo Stenson berättar om nya skivan

Bobo Stenson Trio S

När Bobo Stenson Trio släpper en ny skiva är det en händelse som får uppmärksamhet. Trions musik har gett gruppen en stabil supporterbas, inte minst utomlands.

Det var 2008 som trions senaste skiva, Cantando, kom, och den fick ett genomgående mycket välvilligt mottagande. New York Times skrev att ”Mr. Stenson makes fairly sublime piano-trio records without over-arranging, over-playing or over-bandleading. In his mid-60s now, he’s the repository of half a century of the development of free jazz, in particular the European post-’60s kind, with its folk and classical leanings.”

Och i Sverige föll även de mest råbarkade recensenter till föga och lät tärningar och poängtavlor visa idel femmor och sexor. 

Det har alltså gått fyra år sedan Cantando. Vad har du gjort sen dess?

– Skivan blev ju ganska väl mottagen, och vi har jobbat en hel del med trion. Mest utomlands faktiskt och det är tråkigt på ett sätt, eftersom vi gärna skulle spela mer i Sverige. Men samtidigt är vi ju glada att vi kan komma ut, för vi blir ofta inbjudna till festivaler, konserter och klubbar och blir alltid väl mottagna.

Men Bobo Stenson Trio säljer sig inte helt själv,

– Nej, jag ringer förstås också och säljer in oss för allt går inte på räls. I synnerhet den senaste tiden märker både vi och andra att det har blivit kärvare. Osäkerheten i ekonomin gör att det stramas åt överallt, och folk blir rädda för att ta risker.

– Men som sagt, det jag saknar är att vi inte kan åka omkring i Sverige mer och spela.

Varför är det så?

– Jag tror det finns någon uppfattning om att vi spelar ”svår” musik, och det förstår jag inte riktigt. Vi har ju naturligtvis ställen som vill att vi ska komma, men i det stora hela är det lite sorgligt. Jag vet ju att vi har något att komma med när vi väl får sätta igång.

bobotrio

Nu kommer det alltså den nya skivan, Indicum, med tolv spår inspirerade av en mångfald musik.

Trion öser ur en massa källor som kan verka spretiga – Bill Evans, George Russell, Carl Nielsen, Wolf Biermann, en norsk hymn och argentinsk folklore för att nämna några. Så brukar det ju vara, och i slutändan kokar det där ner till något som är väldigt mycket Bobo Stenson Trio.

Vilken är minsta gemensamma nämnaren för alla dessa inspirationskällor? Vad letar ni efter?

– Vi sitter inte direkt och letar efter musik, utan den bara kommer i vår väg. Det kan vara sådant man burit med sig hela livet, stycken som man alltid tyckt om som plötsligt poppar upp och som man kanske kan använda, om det passar och kan smälta in i vårt spelsätt.

– I första hand letar vi efter starka melodier som har tagit tag i oss på något sätt – det är nog det som förenar.

– Sedan har vi en grundinställning att vara öppna mot varandra och mot materialet. Lite arrangering blir det ju, men vi inte bundna på musiken ska spelas på ett visst sätt jämt. Det kännetecknar nog oss att musiken kan ta olika riktningar från gång till gång. Till exempel kan det att spela en låta i olika tempo göra att man närmar sig materialet på ett annat sätt, vilket i sin tur kan öppna upp för att spela på olika sätt. Vi vill ju att folk ska känna som vi själva känner, att man tycker om det här och att det betyder något.

Och så brukar det fungera för Bobo Stenson Trio?

      – Jodå, vi får ju höra lite då och då att folk har blivit gripna eller känt något speciellt, och då har vi ju lyckats.

      – Vi har en öppen attityd och är inte rädda för att det händer något eller att någon gör något oväntat. Jag har ju spelat med trumslagare som är lite galna – Jon Fält förstås, och Jon Christensen, men även Paul Motian var kul. Han blev ju över 80 år men hade nyfikenheten och barnasinnet med sig hela tiden.

Bobo Stenson S

Nuförtiden är det mycket så att en artist knyts upp, ”den och den spelar det och det” menar Bobo.

      – Ja, vi kör ju inte direkt med ”Bobo Stenson plays Cole Porter”, skrattar han, och konstaterar i samma andetag att det kunde nog också ha varit kul att göra.

– Vi plockar på oss material och sedan prövar vi det. Vartefter skivinspelningen närmar sig så tajtar vi till låtarna och börjar fokusera. När vi spelar in så är materialet fortfarande ganska nytt för oss. När vi sedan börjar spelar det live så utvecklas det kanske, och det sätter det sig på ett annat sätt. Ibland kan man tycka att man borde göra tvärtom – spela materialet ett tag först och sedan spela in. Men så blir det oftast inte, man måste ha relativt nya låtar på skivan.

Skivan spelades in i november 2011 i schweiziska radions studio i Lugano.

– Där är det bra och där gjorde vi också förra plattan. Det är en konsertlokal med väldigt fin akustik. Det blir som en livesituation, med instrumenten på scenen som till en konsert – det är bara publiken som saknas. Det är öppet, och vi hör varandra utan för mycket skärmar i vägen. Det blir stor skillnad på ljudet jämfört med när man spelar in i en traditionell studio. När man bara hör instrumenten i lurarna får man en onaturlig, torr närbild av musiken och man missar akustiken.

Indicum, Indikon och Indigo är de fria improvisationerna på plattan och bygger på associationer både till färgpigment och till det indiska.

– Jag satt och slog lite i Nationalencyklopedin runt ”Indien” eftersom några låtar har lite indisk touch, och då dök indikon och indigo upp, och det lät bra för inspelningen är som en palett som man kan plocka från, och det tycker jag passar bra.

Till veckan väntar två spelningar i Sverige, releasespelning på Fasching den första oktober och på Nefertiti den femte.

– Att spela på Fasching är ju alltid kul, och när vi nu har skivrelease samtidigt som det är öppningen av festivalen med inbjudna gäster så blir det extra drag – det ser vi fram emot!

 

Olle Hernegren

Fotnot: Vinn ett ex av Indicum i OJ:s tävling – enkel match för dig som läst så här långt!