Fyra dagar fyllda med surrealism, kompromisslöshet och magi

Copenhagen Jazz Festival
Köpenhamn, Danmark, 3-6 juli.

På skivbutiken Jazzcup kunde man höra den danske pianisten Carl Winther, svenske Johnny Åman (bas) och danske Anders Morgensen (trummor) göra två energiska set i hardbopens tecken. Två verkliga äss gästade trion: amerikanske trumpetaren, kompositören och arrangören Tim Hagans (bland annat känd för sina samarbeten med Norrbotten BB, Thad Jones, Ernie Wilkins, Sahib Shihab och Stan Kenton) samt den amerikanske tenorsaxofonisten Jerry Bergonzi.
Musiken var stark, själfull – osökt kom man att tänka på Coltranes berömda kvartett.
Några bländande standards varvades med kompositioner skrivna av kapellmästaren Winther och Bergonzi. Winther spelade personligt med finskurna, finurliga slingor och bländande teknik men samtidigt med en melodisk touch.
Bergonzi, som var en av Michael Breckers favorittenorister, spelade med stor auktoritet och glöd. Spår av både Hank Mobleys och Sonny Rollins tonspråk kunde skönjas när han tog ton. Även tenoristen Bob Berg kom jag att tänka på när jag hörde Bergonzi. Tvåvägskommunikationen mellan Bergonzi och Winther inspirerade. Hagans var en fröjd att lyssna till: sylvass med distinkta tonkaskader i både solo- och ensemblespelet. Åman backade upp lyhört och följsamt, Morgensen bakom sitt lilla trumset spelade ekonomiskt men samtidigt dynamiskt.
Kompromisslös, furiös hardbop på högsta nivå på ett trångt Jazzcup.

På Skuespilhuset Foyer kunde man lyssna till dansk-svenska trion nuaia – Michala Østergaard-Nielsen (trummor, slagverk och vibraphonette), Mika Forsling (gitarr, bas, mbira, hanktrumma och liveelektronik) samt Sara Norling (sång och liveelektronik). nuaias musik bottnar i en skön mix av fri improvisation, jazz, electro och pop. David Sylvian och Björk är de närmaste referenserna jag kommer på. Trion skapar personliga berättelser, ofta präglade av surrealistiska ljudlandskap, som alla är skrivna av Norling. Hennes sång är också själva navet i musiken. Norlings omfångsrika, klara röst pendlar mellan sprödhet och styrka med stor närvaro och den har mycket blues och soul i botten. Østergaard-Nielsens närmast meditativa, påhittiga slagverksserier är luftiga men samtidigt taktfast grooviga. Forsling bidrog med de mer melodiska inslagen. En drömsk känsla infann sig ofta och det avslutande Come Closer etsade sig kvar i minnet. Norling berättade från scenen att en uppföljare till fjolårets hyllade album Belong To The Moon kommer att släppas inom kort.

På 5:e – som ligger i slakthusområdet i Vesterbro bakom tågstationen – håller varje år den intressanta indielabeln ILK så kallade ILK-sessions. I år bjöd de på drygt 50 konserter. Danske saxofonisten Jesper Løvdahl i duo med basisten Palle Danielsson spelade ett dynamiskt set som mestadels byggde på improvisationer i stundens ingivelse; det skira mötte det mörka, företrädesvis dova klanger mejslades ut och de fick växa ut i en fritt improviserad och lättupplöst struktur. Mest minnesvärd blev en laddad tolkning av Börje Fredrikssons Blues.

Trion bestående av den italienske saxofonisten och klarinettisten Francesco Bigoni samt norrmännen Dan Peter Sundland på elbas och Håkon Berre på trummor lyste starkt i sitt set. Deras musik andades nya, fräscha grepp och stor idérikedom: våldsam impro, noise, artrock och minimalism. Bigoni, som jag hört tidigare live med Mark Solborg i innovativa trion Hopscotch, skapade även här lyckade intensiva dialoger där de intuitiva och utforskande inslagen var ständigt närvarande.

Kameleonten, mindblowern, eviga sökaren, 78-åringen, amerikanen, saxofonisten, flöjtisten och pianisten Charles Lloyd spelade på ett utsålt Jazzhouse två kvällar i rad. (Undertecknad var där sista kvällen). Senast Lloyd uppträdde i den danska huvudstaden var 2013. Den gången rörde han sig i ett mer österländskt färgat ljudlandskap tillsammans med indiske tablaspelaren Zakir Hussein och trummisen Eric Harland.

Med sig på scenen – och tillbaka i ”The New Quartet”, som Lloyd presenterade sitt band – hade han Jason Moran bakom flygeln, Reuben Rogers på bas och trotjänaren Eric Harland bakom trummorna. Lloyd var i imponerande god form denna afton, hans lätt igenkännbara vibrato i tenoren blommade ut i ömsom kortare, sökande fraser, ömsom i längre solon. Kapellmästaren lät sitt samspelta band arbeta fram sin egen interaktion, lite på samma sätt som Wayne Shorter jobbar med sin kvartett.

Lloyd stortrivdes och gav frikostigt långa solon åt samtliga i kvartetten. Alla visade fina prov på sin utomordentliga teknik och musikaliska känslighet. Ofta gick Lloyd fram till Moran och dansade och knyckte till gillande med armbågen – kroppsspråket var mycket talande, han var helt absorberad i musiken. Kvartetten framförde kompositioner från Lloyds år på ECM-etiketten, från 2007 års Rabo de Nube fram till senaste I Long to See You. Lloyd lät sig också höras på altflöjt och på den ungerska klarinetten tárogató. Den sällan hörda pärlan Tagore från 1966 års Live In Europe (Atlantic) med Lloyd på mantralik altflöjt var minst sagt majestätisk. Det kollektiva drivet, den andliga sprängkraften och musikens ständiga rörelse var omisskännlig denna magiska kväll i Jazzhouse källare. Som grädden på moset hade Lloyd förärats med hedersmedlemskap i Ben Webster Foundation under en ceremoni på Jazzklubb Montmartre tidigare under dagen.

Patrik Sandberg