Gary Giddins – den pessimistiske publicisten

 Reportage från OJ nr 1 # 2008

bild på Gary GiddinsVisst tar Europa allt större jazzutrymme, men att tyngdpunkten skulle ha flyttat från USA till Europa är nonsens. Och någon jazzkultur finns inte längre, menar han. Musiker är det gott om, men det saknas producenter med inflytande och egna idéer. Och underverket jazzen behöver – hur ser det ut?  Gary Giddins, en av världens ledande jazzskribenter har många synpunkter och frågor kring jazzen idag. OJ-medarbetaren Bengt Lindroth mötte honom i New York.

Before and after j. c.. Före och efter Jesus Kristus. Eller sättare sagt, before and after John Coltrane. Ofta stöter jag på ett slags absolut generationsgräns som handlar om just detta, om att ha vaknat till jazzmedvetande före eller efter John Coltranes tillblivelse som profet. Den gränsen har ibland vållat mig besvär. Under en sommarvecka i New York för att lyssna till och prata musik i olika genrer läste jag också Nat Hentoffs artikelsamling American Music Is (utg. 2004). Det tröstade mig att en så garvad och lyhörd kritikerveteran tillstår något av detsamma. ”Det tog tid för mig innan jag drogs in i John Coltranes universum”, bekänner Hentoff och berättar om hur han i begynnelsen skrev negativt om Coltranes ton, om svårigheten att vid hans livespelningar lyssna in sig mer mot det totala soundet och storformens dramaturgi och mindre efter de enskilda noterna, så som han var van vid från all tidigare musik. Idag har Nat Hentoff inga problem med det. Inte jag heller.

Problemet jag däremot mött infinner sig i samtal med jazzälskare ur yngre generationer. En idag ledande jazzskribent i en av Stockholms dagstidningar till exempel, som vid ett samtal för en del år sedan visade sig ha mycket dimmiga begrepp om Duke Ellington och hans musik. Samma sak med många goda vänner födda på 50-talet eller senare. Allt före Coltranes och Miles Davis 1960-tal, den modala eller mindre formbundna jazzens ankomst, hänförs till avdelningen klassisk fornkunskap. Något man inte tvunget måste behärska för att med entusiasm och kärlek orientera sig i dagens musikaliska landskap, tycks de mena. Vilket brukar leda till att jag kastar mig på cd-spelaren eller går till någon av de allt sällsyntare skivbutikerna för att överösa dem med exempel på Armstrong, Beiderbecke, Ellington, Parker, Getz, osv.Lite småtråkigt, kul men inte himlastormande, kafémusik, tv-showjazz. Omdömena varierar.

Mina tankar kring allt detta skärptes när jag en av de heta sommardagarna i New York träffade Gary Giddins i hans lilla kontor på 18:e gatan. I sin oreda med böcker, cd och dvd-högar på hyllor, bord och golv verkar det hämtat ur nån Hollywoodkarikatyr av en lärd professors arbetshåla. Och lärd är Gary Giddins förvisso. Han har prisats och prisbelönats som senare årtiondens kanske ledande jazzpublicist i USA. Han var främste sakkunnige kritiker i Ken Burns stora tv-serie Jazz (2001). I trettio år upprätthöll han sin veckokolumn i Village Voice under signaturen Weatherbird. Idag kommer Giddins krönikor om jazz mer oregelbundet, i The New Yorker eller oftast i Jazz Times. Flitigt skriver Giddins nu också om film, om dvd-utgivningar, musikaler, kort sagt om (mestadels) amerikansk populärkultur i hela dess bredd och djup. Jazz blir, så betraktad, del i ett större sammanhang. Inte minst historiskt . Om detta vittnar alla de artiklar som samlats i volymer som Riding on Blue Note (1981), Rythm-a-ning (1985), Faces in the Crowd (1992), Visions of Jazz (1998), Weatherbird (2004), Natural Selection (2006). I biografin om Satchmo (1988) skildras den musikaliska banbrytaren från 1920-talet och den senare underhållaren Louis Armstrong som två flöden ur samma skapande person. Giddins argumenterar mot all slags ”snobbishness” som föraktfullt vill skilja på dem. I Celebrating Bird (1986) konstateras hur Charlie Parker som lyssnare slukade allt från modern partiturmusik till schlager och folkmusik, oberoende av epok. Inga gränser. Inget A.D, inget före eller efter Kristus eller frälsningen. Allt hänger ihop. Ibland på smått oväntat vis.

– Varför valde du att skriva en biografi över Bing Crosby? frågade jag Gary Giddins.
Själv blev jag förbluffad när han publicerade Bing Crosby: A Pocketful of Dreams (2001). En tjock volym. Del två kommer om några år. Klivet från renodlad jazz till Crosby, superstjärnan i underhållningsbranschen från 1920-talet och några årtionden framåt, tycktes stort.
Även om jag noterar Crosbys pionjärskap som sångare i den avslappnade och  rytmiskt ledigare stil  som utvecklades vidare av Frank Sinatra, eller som den förste att vid sidan av Fred Astaire kombinera sant jazzig musikalitet med Hollywood och showmanship. Gary Giddins hade först andra skrivplaner:
– Jag hade tänkt mig en biografi om Duke Ellington. Men Ellingtons familj hade just lämnat hans papper till The Smithonian Institute. Under de två år kvarlåtenskapen inventerades ville de inte låta någon annan få tillgång till dem.

Att gary giddins inte skriver boken om Duke Ellington kan en hel musikvärld sörja.  Något verkligt ambitiöst arbete om denne jazzens portalgestalt, musikaliskt, kulturellt och socialt, existerar märkligt nog inte. Av penningskäl åtog sig Giddins istället biografin om Bing Crosby som, skriver han, så till den grad var en del av ”The American Pie” att få kände honom ”som den stora artist och sociala kritiker han också var”. Han var den förste sångare som förstod hur den nya mikrofontekniken på scen kunde utnyttjas. Han bildade skola på så många områden. Mönstret känns igen; de källor den breda populärmusiken öst ur har också gett jazzen dess liv och smak. Traditionerna hör ihop.

Gary Giddins är bekymrad över den brytningstid vi upplever idag; stilblandningar, väldiga begåvningar, javisst, och framför allt är alla musiker så välutbildade. Men här finns för lite av individualitet och för mycket av hantverksskicklig lek med givna former och genrer. Giddins spanar efter det särpräglade. Han blir entusiastisk när han hittar sådana anlag hos en pianist som Jason Moran eller en trumpetare som Sean Jones. Dessvärre blir deras skivproduktioner för kommersiellt tillrättalagda.

– De unga är satta under press, jag förstår det. Man hör inte den där djupt upprörda känslan av att de verkligen vill framföra ett budskap. Ett tidens tecken är att mycket jazz idag går ut på att yngre musiker gör hommage åt äldre konstnärskap, t ex Thelonius Monks. Men är det dig själv eller Thelonius Monk du då vill vaska fram?

Gary Giddins medger att Europa tar större utrymme på jazzscenen idag, med rätta. Tord Gustavsen i Norge, flera italienare,  nämner han som goda exempel. Men brittiske kollegan Stuart Nicholsons omdiskuterade slangdänga om att ”jazz is not dead, it has just moved to another adress” finner han våldsamt överdriven.  Europa har inte övertagit USA:s roll som hemland för jazzen.

– Det tror jag inte på förrän du pekar ut nån enskild person åt mig. Om du säger att ”hallå, det finns en kille i England eller Sverige eller Japan eller Frankrike som är en ny Charlie Parker, John Coltrane eller Sonny Rollins, då fattar jag poängen. Annars inte. De namn Stuart Nicholson propagerat för finner jag inte ett dugg upplyftande.

Världen är full av unga och kompetenta pianister, påpekar Giddins som nyligen gästade bl a Danmark. Men ingen av de européer han hört är mer fullfjädrad än till exempel Bill Charlap eller Jason Moran i USA.

Oron inför framtiden gäller dock mindre den här sortens stiltävlingar, utan den svaga infrastruktur som i långa loppet måste garantera hela musikartens överlevnad.

I en artikel för några år sedan drog Giddins en parallell till den kris som i årtionden rådde inom den klassiska musiken. Allmänheten var enbart intresserad av artister och uttolkare av gamla kompositörer. Samtida tonsättare hade tappat all kontakt med publiken. Så kom genombrotten under 1990-talet för Arvo Pärt, Henry Gorecki, John Taverner, Philip Glass och hela den nyenkla, meditativa partiturmusiken, kanske med drag av new age. En våg av nyskapelser som alla salufördes stort och fick en publik. Ett liknande skifte eller underverk kunde jazzen behöva.

Men, undrar jag då, alla möten mellan jazz, improvisation och folkmusik, och ECM-soundet med Jan Garbarek, Anouar Brahem, John Surman och alla andra?

– Visst, sånt tar jag till mig, t ex Dino Saluzzi och hans latino. Men åter igen, jag hör ingen stor, nyskapande rörelse. Egentligen är marknaden för all den musik vi talar om för splittrad. I varje fall i USA, även om de flesta musiker söker sig till New York. Numera finns inte det slags centrala distribution av jazzen som behövs på sikt. Ingen jazzradio. Ingen jazz-tv. Det lilla man hittar är sponsrat av lyssnarna själv och existerar bara i några större städer. De stora bolagen gör inga jazzproduktioner. De är delar av stora monolitiska organisationer. När jag och jazzen växte upp betydde Columbia och RCA Victor något.

Gary Giddins nämner Ornette Coleman. Han belönades med 2007 års Pulitzerpris i musik.  Efter att ha stått vid den konstnärliga frontlinjen  i femtio år. Så lång tid tog det. Djupt ironiskt.
– Det finns ingen jazzkultur längre. Vi låtsas att den finns och belönar den. Wynton Marsalis försöker upprätthålla den med sina projekt vid Lincoln Jazz Center, men inte heller han når särskilt långt. Jag tvingas vara pessimist. Just för att det finns så många ungar talanger och jazzen trots allt lever via dem, måste vi se kallt på läget. Ändra perspektivet. Det är nämligen inte musiker det är brist på. Det behövs producenter med inflytande och egna idéer, agenter som känner för musiken. Det handlar om marknadsföring. Det finns inga pengar i jazz. Många musiker berättar för mig att skivbranschen blivit helt betydelselös för dem.  Den har imploderat, kraschat. Visst, det produceras en massa på smärre bolag, men utan någon vidare skjuts. Det är få plattor av alla som kommer till mig som jag lyssnar på mer än en gång. Jag har svårt för alla imitationer.

Gary Giddins illustrerar sin uppgivenhet på ett paradoxalt vis. På ett ställe i sin senaste bok Natural Selection citeras en kritikerkollega på det klassiska området som skrev att med åren hittade han egentligen väldigt lite nytt, men till Mozart kan jag ständigt återvända och alltid göra nya upptäckter. Giddins känner på samma vis inför jazz.

–  Stämmer. Nyligen skrev jag om ett liveframträdande med Hank Jones här i stan. I hans pianospel hittar jag alltid nytt. Armstrong, Lester Young. Coltrane och en massa andra. Jag fascinerades första gångerna jag hörde dem. Jag lär mig av dem än idag. Inte så uppmuntrande för dagens unga att höra. Eller?

– Okej. Men kanske är det just därför jag klamrar mig fast vid en sådan som Jason Moran. Han prövar nya grepp, upprepar sig inte, söker…  men såna som han är det få av.

Men rock och pop kombineras i olika varianter med jazz och improvisation, det kopplas ihop med  ”seriös” notskriven musik, cross overs och hybrider, försöker jag. Gary Giddins kontrar med att dagens artister som prövar sig fram på det viset inte har samma förhållande till publiken som Duke Ellington. Han utgick ifrån sin givna lyssnarkrets också när han skrev mer ambitiös musik á la Black, Brown and Beige. Bopen, och rent av avant garde á la Cecil Taylor och Ornette Coleman, hade på sitt vis också en stående publik och uppbackning, om än begränsad.

På Bing Crosbys tid var symbiosen mellan det populära, t ex The Great American Songbook, och jazzen så självklar; låtarna och ackorden fanns där. Självklara utgångspunkter. Så är det inte idag. En grupp som The Bad Plus sysslar för mycket med gimmicks. Liksom för övrigt Herbie Hancock när han en gång försökte sig på något liknande, påpekar Giddins.

– Herbie gjorde en skiva med ”new standards” utifrån rock- och pophits. Han medgav för mig att han var tvungen att göra om eller bygga ut harmonierna för att det alls skulle låta något. Vad är det då för ”new standards”, om de skrivs om? Det är ju fånigt. Samma sak när Wynton Marsalis på sin senaste skiva försöker med hip hop. Pinsamt. Han vet ju inget om rap. Tror han själv på vad han gör? Jason Moran däremot kan ta ett hip hop beat, eller ett riff, och använda som rytmiskt motiv. Ett hjälpmedel.  Sånt verkar förnuftigt.Jason Moran nämns igen som löftet.

När vi skiljs har Gary Giddins ändå pratat sig fram till något slags förtröstan. Om fem år kan läget ha förändrats, vågar han hoppas. En sextioårig kritikers misstro inför de unga och jazzens framtid skingras en smula.För mig blir samtalet, i alla sina kast, en bekräftelse på vad jag noterade apropå John Coltrane i inledningen. Med sin musikhistoriska och allmänmusikaliska bildning illustrerar Gary Giddins behovet av breda perspektiv. En diskussion om jazzens liv och död skall lyftas högt över generationsgränser och musikaliska stilarter, geografiska hinder, bortom sociala och kulturella skrankor och schablonföreställningar. Där finns inget före och inget efter. Ingen musik och inga artister är så unika att de kan tillåtas skymma sikten över tid, bakåt eller framåt.