Georgie plus Amanda = perfekt jazzpar


Det finns ytterst få jazzmusiker/sångare som även kan underhålla/fånga sin publik verbalt. En av dessa är utan tvekan Georgie Fame, denne engelske 71-årige pop-ikon som “vänt blad” och numera hyllar husgudar från bopdynastin och framåt. Det underströks rejält i sällskap med (enligt Fame “The Bebop Queen”) Amanda Sedgwick på välutvecklat och tekniskt oberört altsaxspel som betydde mycket för succéen på Palladium.

Fame är en kalenderbitare som få, och gärna berättigat hyllar sin manliga” jazzvocaleses” (som Jon Hendricks) i sin repertoar. Där många av jazzens giganter fångas in  i hans texter som Lester Young respektive Johnny Griffin i “Jumpin´wit Symphony Sid”.
Minnen med märkta årtal, skivbolag och dåtida artister passerar revy och man märker att Tadd Dameron är Fames kanske största inspirationskälla.

– Många av Damerons kompositioner är så melodiösa att de nästan skriker efter “lyrics”, sa han och lade ofta till scat-sång ihop med Sedgwicks saxlead i bland annat Damerons “Accentuate the bass” där Malmöbasisten Hans Andersson briljerade med flyhänt solo. Men frågan är om inte om inte Fame  lyckats bäst med “On a misty night” som han upptäckte på en 60-tals-LP med Dameron och Coltrane.

Själv sjöng han lite raspigt men ändå med volym och värme i Jackie Paris, Mark Murphys, Eddie Jeffersons idiom. Inte  minst i sin egen “Tune it into you”.
– När Benny Golson hört den smickrade han med att att han själv önskat ha skrivit den. Kan man få bättre betyg?

Stadigt stödd i traditionen ventilerade Fame vidare en sällan hörd sångskatt – Satchmos andra fru, pianisten Lil Hardins bitterjuva “Just for a thrill” från 1927 där även citat från närliggande “Lil Darlin´” smögs in.

Åren kräver sin hjältar som lämnat oss. Fame drog suckande en rad namn som genom åren stått honom nära – Ronnie Scott, Spike Milligan, Putte Wickman, Lars Erstrand. Och inte minst Chet Baker vars solon han även textsatt. Exempelvis Baker-favoriten “Just friends”  som hade sin egen “ingress” från Fames medverkan  i en internationell sångfestival i Rio de Janeiro inför 10.000  i mitten av 60-talet. Fame representerade England och kom femma. Den svenska deltagarens placering hade han glömt men inte namnet – Monica Zetterlund.
-Vi mötte senare på hennes hotell och blev – just friends.

Där Fames textsatta Bakersolo, i en häftig bossanovadrapering, ökade intensitet i både publikens applåder och jubelrop.
Men även en annan framliden kollega till Baker hyllades – Lee Morgan. Med ett textsatt solo från Art Blakeys Messenger-konsert på Club Saint Germain i Paris av Bobby Timmons “Moanin”.

En annan sångfavorit för Fame är Betty Carter. Hon fick sin hommage med att han tillsammans med Amanda duettsjöng  en innerlig “The nearness of you”. Och närheten mellan de två kändes berörande inspirerad och avspänd liksom i Harry Sweets Edisons finallåt – “Centerpiece”.

Även om Fame hade centerplacering gavs ändå generösa ytor för Amanda Sedgwicks tekniskt fullödiga spel som imponerade från inledande “Voyager” av Kenny Barron och framåt.

Det gjorde även den alltid storsvängande och harmoniskt delikate Claes Crona som svarade för en av konsertens häftigaste insaster i Duke Pearsons gungiga “Jeanine”. 

Man får hoppas att någon cd-inspelar Fame/Sedgwick-gruppen under deras 16-dagarsturné i Sverige.  Tänk vilket tv-program det kunnat bli! Men det får man numera naturligtvis bara tänka sig. 


Christer Nilsson

Palladium i Malmö den 28 mars.

George Fame/Amanda Sedgwick med Claes Cronas trio (Hans Andersson, bas, och Johan Löfcrantz Ramsay, trummor)