Git Gay hyllades på Nöjesteatern i Malmö

Git Gay-gala på Nöjesteatern, Malmö, 9/8  Ulrika Skoglund, Andreas Weise, Mikael Samuelsson, Roger Bergs BB mf l.
  
Storbandsjazz på Gay-gala nej, det här ska inte handla om någon maffigt svängigt och väldrillad storbandsjazz med präktiga swingaccenter under en Pridegala. Här handlar det mera om den årligen återkommande hyllningen av revyprimadonnan assoluta – Git Gay.
  
Sju år i rad har denna rikskända showpersonlighet fått sitt minne, från scenerna i Stockholm, Göteborg och inte minst Malmö, påkallat med en stor artistshow. I den sistnämnda staden ställer alltid en lång rad rikskända scenpersonligheter som kommande sånglöften upp för att kanske bli en av dem som föräras galans höjdpunkt – Git Gaystipendiet på 100.000 kronor, som varje år nöjesarrangören (och Gays förtrogne) Gert Tornberg utdelar med övertygande motivering. Samme person ser även till att det alltid är generöst utrymme till jazzvännerna. Vilket utförs med den äran av lokale trumslagaren Roger Bergs storband. Idag en svensk parallell till de storband man kan uppleva i Las Vegas, alltid fyllt med många kända jazznamn  i sektionerna. Vilka aldrig ger avkall på sitt jazzursprung oavsett vilken sångstjärna man  backar upp. Så även hos Roger Berg vilken idag driver ett ytterst proffsigt storband i vilket döljer sig erfarna jazzmän som Niklas Fredin, trumpet, Ed Epstein, tenor, Lars Lundström, bas, med flera vars insatser ledde bandet till applådretande tolkningar från exempelvis Everything coming up roses till Goodman-klassikern Sing,Sing, Sing där Berg uppvisade sitt trumrevir i Krupasnitt. Att fixa den italienske kompositören Nina Rotas geniala musik till Fellini-filmen La Dolce Vita till en kommande jazzhit (här framförd av sångaren Mikael Samuelsson) vittnade om Bergstorbandets intuitiva klass och stilkänsla.
  
Mera till sin rätt kom Mikaels kollega Andreas Weise med sin devota Sinatrakärlek i självklara Mack the knife och Ive got you under my skin  i Quincy Jones respektive Nelson Riddles kända arrangemang till den framlidne legenden. Weise hade i våras en rikslång turné med Sinatrahits och med sin pojkaktiga charm låg han fysiskt som sångligt rätt i arrangemangen och visuellt peppa bandet.
  
Sångerskan Ulrika Skoglund lyste likt en soulig sol. En röst som saknar konkurrens på denna sidan av Europa i höjd, feeling och omfång i långa nyanserade accenter och en aldrig andnupen frasering. Med oavbrutet stegrad energi, spänst  och en så berörande intensiv känsla att nackhåren reste sig med åtföljande knäsvaghet, i både tolkningarna av Halleluja, I just love him so och Jennifer Holiday-hiten I´m telling you I wont  leave you där hon tog i från “tårna” trots en aldrig effektsökande sentimental dragning. Ulrikas närliggande röstsläktskap med till exempel Aretha Franklin/Dee Dee Bridgewater/Nancy Wilson  är något unikt för våra breddgrader, och när hon kom loss i The lady is a tramp”(ihop med Weise) var publiken inte oväntat helt euforisk. Och med all rätt. Det är många, många år sedan jag upplevt  något liknande. Bergs storband ihop med henne borde vara något “att tala om i framtiden” – och ännu hellre uppleva på jazzavsedda estrader landet runt med en repertoar som borde ligga dem båda nära. Det ska mycket till för en sångerska att matcha ett intensivt storband med suggestiv nerv och växande energi. Det behärskar Ulrika med råge. Naturligtvis fick hon sitt Git Gay-stipendium  för två år sedan. Tyvärr verkar jazzintresset på svensk tv ljummet för en kombination som denna. Annars hade Ulrika med Roger Berg-storbandet snabbt blivit “the talk of the town” länge, länge!
 
Text: Christer Nilsson