Gospel med Don Byron på Fasching

Don Byron har byggt sin karriär på tydligt avgränsade musikaliska projekt. Stilbytena har varit legio. Senast ägnade han sig på skiva åt soulsaxofonisten Junior Walkers musik. Han har tolkat två av swingerans numera relativt bortglömda orkesterledare, Raymond Scott och John Kirby och han har fördjupat sig i klezmer, latinjazz, funk, samt lieder och arior i synnerligen vid bemärkelse. Onekligen är han en intressant man – men som improvisatör har han åtminstone för mig förblivit anonym. Det är hans projekt man i förstone minns. På det sättet påminner han om Uri Caine.

På Fasching visade Byron upp sin senaste konstellation: en gospelkvintett med bland annat den karismatiska sångerskan DK Dyson, vars iögonfallande turban pekade rakt upp mot himlen, lämpligt nog. Hon livade upp – äventyrlig och expressiv. Även pianisten Frank Wilkins var en tillgång, han lyckades förena jazzens och gospelns tonspråk på ett utmärkt sätt, och var dessutom en lyhörd ackompanjatör.

Och Byron själv? Skicklig förstås. Främst blåste han tenorsax denna gång med en påfallande blek och opersonlig ton. Klarinett spelade han med en närmast skolad ton, som inte helt korresponderar med gospelns uttryck. Några gånger valde han att inleda låtarna med längre solokadenser; de var förvånansvärt innehållslösa och saknade struktur. Jag måste erkänna att Don Byron inte heller denna gång övertygade mig om sin storhet som improvisatör.

Men som helhet var konserten ändå rolig. Gospel handlar ju i mycket om andlig eufori. Och nog frambringade gruppen ett och annat saligt leende hos den pinsamt fåtaliga publiken på Fasching.

Don Byron New Gospel Quintet

Fasching 21 mars 2010
Don Byron ts cl, DK Dyson vo, Frank Wilkins p org, Brad Jones elb vo, Pheeroan akLaff dr.