Gränslöse Dweezil Zappa lät bättre än någonsin

Dweezil Zappa
Cirkus, Stockholm, 23 oktober 2017.

Det är udda år och Dweezil gästspelar i Europa och Sverige – Malmö, Göteborg och nu Cirkus i Stockholm – ett återkommande festtillfälle för oss som vuxit upp med Zappa-musik från och med sextiotalets Mothers-invasion (jag hade själv lyckan att uppleva den allra första Mothers-konserten på svensk mark – på Akademiska Föreningen i Lund 1967). Eller som fått sin insikt och kontakt via DNA. Eller för ganska många som närmat sig jazzen ”the Zappa way”.

Zappas musik – så fint revitaliserad av Dweezil och de han samlar kring sig – går egentligen inte att beskriva i ord eller definiera. Liksom begrepp som ”kultur” och företeelser som ”elefant” – omöjliga att beskriva kortfattat, men man vet vad det är när man ser och upplever det.

Ett fullsatt Cirkus överöstes av en tsunami av kreativt och glädjefyllt musicerande med – som man ju väntar sig – flytande gränser mellan rock, jazz, pastischer och blinkningar åt Stravinskij och andra som vi vet fanns i Franks inspirationsvärld. Det lät bättre än nånsin – jag har i alla fall fem tidigare framträdanden att jämföra med. Och det trots att i stort sett hela bandet var nykomponerat sedan Uppsala 2015 – tack och lov så hänger Scheila Gonzales fortfarande i med sin röst, sina saxar, flöjt och keyboards. Men också tack vare en tiohövdad, maffig samling blåsare från Norge – deras bidrag i runt en tredjedel av alla nummer gav tyngd, body och fyllighet.

En lååång låtlista togs sats i början av Mothers-eran med bland annat Motherly Love från Freak Out (1966) och bjöd sedan på nedslag genom i stort sett hela Zappa-diskografin, med toppar som Cosmic Debris och Village of the Sun – och många, många fler.

Och till Let’s Move to Cleveland och Inca Roads välkomnades Umeås egen Zappa-uttolkare Mats Öberg upp på scen. Det var rent rörande att uppleva hur uppenbart uppskattat Mats briljanta gästspel blev – som en utsträckt hand tillbaka till 1988, då Frank bjöd upp honom och Morgan Ågren, då fortfarande tonåringar, på Hovet. Något som öppnade dörren för deras medverkan i en turné i USA under en period precis före Franks bortgång. Dweezil instämmer säkert i Franks intryck från dazumal:

Ja, vad ska man göra efter en konsert på nära tre timmar och ett gränslöst flöde som nästan tar andan ur en? Jo: Se till att hålla koll på när dom kommer tillbaka …

Anders Wenström