Gugges Gamla Gäng på Fasching

Gugges
 

Det helt fullbokade jazzhuset Fasching bjöd på en konsert som jag upplevde som bland de bästa i storbandssammanhang på mycket länge.

Som ett slags ledare och även som konferencier uppträdde för kvällen Thomas Driving. Ett styvt arbete att för en enda kvälls konsert samla musiker från Värmland (Werling), Göteborg (Lewin) och Uppsala (Broberg och Janson). Alla utom Bagge och Olandersson har ju deltagit i Gugges många konstellationer under de 40 år som bandet fanns. Gugge Hedrenius hade många olika uppställningar i sitt ”Big Blues Band” som startade på gamla Nalen i början av 60-talet.

Att han utvecklade sig till både kompositör och arrangör gav honom en entusiastisk publik, och snart blev bandet populärt hos många arrangörer.

Karl Olandersson fyllde sin vakans på Fasching med sitt sedvanligt mogna spel, och både Bosse Broberg och Thomas Driving gjorde denna tremannasektion rättvisa. Bosse överraskar alltid.

Saxsektionen saknade en tenorsax för att kallas ”full”, men klingade så bra man kan förvänta sig med en härligt fyllig baryton i botten. Cissi Wennerström hanterade luren med pondus och uppfinningsrika solon. Werling har en mustig ton, och jag fäste mig för Håkan Lewins solospel i Garners Misty. Moget och idérikt. Den man som medverkat mest i Guggesammanhang, Wåge Finér, har den vackraste saxofonton jag kan tänka mig, i klass med Benny Carter.

Tvåmannatrombonsektionen där man i Dicken Hedrenius solon kan tro att han också spelar bastrombon, fyllde väl i ensemblespelet. Att Dicken i mitt tycke fick för lite soloutrymme kan väl delvis bero på att han inte ville briljera (som jag vet att han kan) i detta sammanhang. Sven Larsson med bastrombonen kunde nog också ha fått ett större soloutrymme, men visade att här finns det must och märg. Vilka härliga ensembelpartier hela bandet uppvisade!

Calle Bagge visade att arvet efter senior sitter bra i både solo- och kompsammanhang, och kompet var minst sagt kompetent, där Håkan Trygger hanterade kontrabasen med tyngd och ett fylligt sound och där Måns Ekmans trumspel satt som en smäck, trots viss avsaknad av regelbundet spelande. Han spelar numera sällan regelbundet, men det märktes inte denna kväll. Bob Fredrikssons congas fyllde ut det hela med bravur.

Claes Janson har ingen medtävlare när det gäller manlig jazzsång i den här klassen. Det finns ingen med den must och märg, som genomsyrar hela hans framförande. Och det låtval han ställde upp med var som vanligt av varierande slag. Den sällan sjungna Lush Life komponerad av Billy Strayhorn, är en av de knepigaste sånger man kan välja, och här gjordes den full rättvisa. Även i en Ray Charles-låt, sjöng han så att man trodde att det Ray själv som sjöng.

Ett band av den här kalibern borde få flera speltillfällen.

Text: Nalle Nilson
Foto: Marie-Louise Arneheim

 

Fasching, 24 maj 2011
Gugges Gamla Gäng

Bosse Broberg, Karl Olandersson, Thomas Driving tp, Dicken Hedrenius, Sven Larsson tb, Wåge Finér, Håkan Lewin as, Håkan Werling ts, Cissi Wennerström bs, Calle Bagge p, Håkan Trygger b, Måns Ekman tr, Bob Fredriksson congas. Claes Janson sång.

Werling har
en mustig ton och värmlänningen gjorde både mig och min saxofonerande broder lyckliga