Gunnar Lindgren minns Conny Sjökvist

ConnySjokvist fotoRolfOhlson webb

Han kom som ett yrväder in i mitt liv med sin gula jacka, små glasögon och långa hår. Jag hade växt upp i Sundsvall i medelklassmiljö och hade börjat på Chalmers i Göteborg. Conny kom att förändra mycket i min livssyn, i min musik och inte minst min humor. Det gjorde han med många människor. Conny kom från en arbetarmiljö, där fadern var fönsterputsare och modern en orolig hemmafru. Sonen var ensamt barn och alla tre bodde i en trång etta i Masthugget.

 Mycket av Connys person och liv var allt annat än konventionellt, utan snarare en följetong av det oväntade. Första gången jag träffade honom hade han varit ute på en turné med Jokkmokksjokke. Tidvis hjälpte han sin far med fönsterputsningen.

Ganska snart reste han med båt till New York och stannade där något år. Han umgicks med bl a Tony Williams – trumslagaren i Miles Davis band, men även med Wayne Shorter och Herbie Hancock.

När han kom tillbaka var han fylld med trender, stämningar och estetiska värderingar från jazzens världsmetropol och han var vår oumbärlige läromästare. När vi startade vår orkester Opposite Corner försökte vi ta vara på Connys visioner och han hade säkert stor betydelse för våra framgångar. Under samma tid byggde Lars-Urban Helje och jag upp jazzklubben Jazz Artdur. Conny var med mest som rådgivare och symbol för något nytt. Han höll i kompassen.

Viktigast var dock hans trumspel. Han var vår fantastiske ”hustrummis” i många år tillsamman med pianisten Åke Johansson och basisten Lars-Urban Helje. Jazz Artdurs framgång vilade i stor utsträckning på Connys trumspel, som svepte in som ett ”yrväder” i den göteborgska jazzen. Det mest speciella var hans sound i trummor och cymbaler, men också hans blixtsnabba kommentarer till allt som hände runt honom.

Dexter Gordon spelade ofta hos oss, men vid ett tillfälle fanns en irritation mellan Conny å ena sidan och Lars-Urban och mig å andra sidan. Vi beslöt oss att inte tillfråga Conny. Men efter första set var Dexter missnöjd och frågade ”Where is Conny?”

Vid ett tillfälle meddelade Conny att ”Tony” och de andra musikerna i New York klädde sig i begagnade dampälsar. Vi skulle inte vara sämre utan åkte ut till Myrins lumplager i Sävenäs och provade pälsar. Conny hittade en svart päls utsvängd nedtill och han såg ut som en karolin. Lars-Urban liknade en bestämd husmor på ett äldreboende och jag hade en stor ”damig” boll som knäppe på min päls.

Vi skulle ut på en turné och Dexter frågade om han kunde åka med och spela ett set i mitten av kvällen med vårt komp. Han behövde pengar. Men Conny var oförsonlig och krävde i så fall att han skulle bära päls. Det fanns ingen storlek som passade den storväxte Dexter och han var tvungen att köpa en ny päls på Ströms för dyra pengar. Detta kunde han inte komma över, utan klagade bittert över detta 10 år senare.

DexterGordon GunnarLindgren ConnySjokvist fotoLars-UrbanHelje

En tid undervisade Conny i trumspel på Musikhögskolan, eller Sämus som det hette en period. Vid ett tillfälle hörde jag en elev klaga efter en lektion med Conny. Han hade påpekat att eleven måste visa bättre ”feeling”. Och han hade rätt – det är lätt att våra högskoleutbildningar i jazz och improvisation blir en fråga om teknik samt kunna/veta, men det byggs upp en brist när det gäller levande uttryck och att skapa känsla/engagemang hos åhörarna.

Ibland åkte Conny till Köpenhamn och jammade på La Fontaine. Han var mindre känd där, men spelade enormt bra, och publik och många musiker antog att han kom från USA. Det fanns enligt min mening tre ledande trumslagare i Norden vid den tiden: Conny, Jon Christensen och Alex Riel. De två senare hade ett vidare arbetsfält, men Conny föredrog att spela och leva i sitt kära Göteborg så mycket som möjligt.

Vid ett tillfälle skulle Joe Henderson spela på Jazz Artdur med Conny, Bobo Stenson och Lars-Urban Helje. Repetition var utsatt till klockan fem. Men en påfrestande sida hos Conny var att han ofta kom för sent. I detta fall kom han först när publiken började anlända och man bestämde sig för att göra ett ”snackrep”, dvs bara tala om vilka låtar man skulle spela, tonarter m m.

Men dels föreslog Joe Henderson flera mindre kända (knappt) standardlåtar, dels hade Bobo Stenson på den tiden få standards på sin repertoar. Efter ett långt dividerande hade man hittat ungefär fyra låtar för två hela set. Conny var orolig och menade att detta inte räckte för en hel kväll. Joe svarade ”We strech it out”. Och mycket riktigt blev denna kväll en av de mest minnesvärda under våra fantastiska år på Jazz Artdur.

När Conny fick en stroke ändrades hans liv radikalt och han bodde inom Sahlgrenska sjukhusets område. Ibland dök han upp på dagens Nefertiti och intog sin självklara och centrala plats ”in the backroom”. Han berättade om sina viktiga möten med de stora jazzmusikerna och flera generationer musiker har haft förmånen att få ta del av hans ”stories” och erfarenheter.

Han hade hela sitt liv varit ett slags överlevare och med sina skivor och dvd-filmer levde han som en jazzmusiker även de sista åren. I hans dödsannons i Göteborgs-Posten kunde man läsa ”Hey Man – Cool Bag”!

Tack Conny!

Gunnar Lindgren