Gush firade 25-årsdagen på Fasching

Gush firar 25 år som grupp och gör en turné med sju anhalter i Europa.

Vi som valde att trotsa det fina majvädret och i stället bänka oss på Fasching fick vara med om en oförglömlig kväll som bjöd på det allra bästa inom den fria improvisationsmusiken!

Gush spelar europeisk friformmusik, en genre som växte fram i slutet av 60-talet, där England var ett viktigt föregångsland med musiker som: Derek Bailey, Tony Oxley, Evan Parker och John Stevens. Denna musik är å ena sidan sprungen ur en konstmusikalisk tradition, med rötter i det tidiga 1900-talets atonala och experimentella musik.

En musik som senare, under framför allt 50- och 60-talen, med influenser från den elektroakustiska och konkreta musiken, utvecklades till en klangligt rik och utforskande musik, ofta med okonventionella speltekniker.

Den andra sidan är jazzen. Det lyhörda och intuitiva sätt, på vilket en kreativ jazzmusiker improviserar, är en absolut förutsättning för musikformen. Från jazzens USA var pianisten Cecil Taylor en viktig inspirationskälla.

Allt detta finns hos Gush, som under sina 25 år har utvecklat och förfinat sin musik till det närmast ultimata. Detta är dock stundens musik, där allt kan hända och väldigt lite är bestämt på förhand.

Förmågan att kunna lyssna, känna in och veta vad som exakt passar, gör Gush till en musikalisk organisk kropp. Lika sammanhållen och koncentrerad i de mest svaga partierna som i de mest ljudstarka. I denna musik händer något hela tiden och det finns inga tomma transportsträckor. Väldigt lite är förutsägbart.

I marsnumret av den engelska musiktidskriften The Wire finns en lång intervju med Gustafsson. Där formulerar han vad som jag tycker utmärker alla i Gush: ”Without extreme technique I couldn`t be an improviser. React one second too late and the energy is gone”

Det inledande stycket i första set börjar punktuellt och uppluckrat. Gustafsson spelar sopransax. Musiken tätnar och tilltar varefter i styrka. Gustafsson har en enastående teknik och behärskning av sitt instrument och i hans solo, som innefattar cirkulärandning, kan man höra influenser från den ena av hans musikaliska förebilder, den engelska saxofonisten Evan Parker.

Andra stycket inleds av Strid med rassel av kedjor och diverse perkussiva tillbehör, som han använder över hela trumsetet. Strid är, som jag många gånger hävdat, en helt unik trumslagare.

En av de mest lyssnande och kreativa musiker som jag känner till. Helt befriad från förutsägbara klichéer och manér. Sandell använder här rösten på sitt speciella sätt med s.k. strupsång. Gustafsson spelar tenor och får fram det där typiska hårda soundet som för tankarna till Albert Ayler och Peter Brötzmann, två andra av Gustafssons inspirationskällor.

De dynamiska växlingarna i musiken är påfallande. Starkt och svagt, förtätning och uppluckring.

Ett hårt anslag inleder tredje stycket före paus. Till en början låter det hela som frijazz med Gustafsson på sopransax. Strid lämnar efter en stund trumsetet och ställer sig och lyssnar. Gustafsson och Sandell fortsätter på duo. Strid kommer tillbaka och spelar med tunna stockar, ett finlir med en fantastisk klangrikedom. Musiken blir åter uppluckrad.

Eter paus berättar Strid om Gustafssons saxofoner, hans sopransax vars ”sound” Strid särskilt gillar. Gustafsson har också skaffat en ”ny” tenorsax (en Conn från 1928). Presentationerna mellan låtarna är uppsluppen och bidrar till den höga stämningen på Fasching.

Det blir en frijazzig öppning av andra set. Gustafsson på tenorsax och musiken når snabbt klimax. Mycket samspelt och tätt. Fantastiskt spel av Sandell och Strid. Sandell använder också rösten, spelar ett solo varvat med handklappningar.

I nästa stycke blir det mer av friform. Sandell inleder och använder sig av prepareringar av flygeln. Gustafsson börjar på tenorsax, men byter till sopran. Först spelar han runda toner som sedan övergår till skärande, närmast smärtsamma ljud. En total behärskning av instrumentet.

Strid inleder nästa stycke med cymbaler på ett sätt som bara han behärskar. Mycket varierat och visuellt. Sandell kan verkligen använda flygelns alla möjligheter. Han har funnit ett uttryck, där hans klassiska pianospel förenas med hans jazzspel på ett fulländat sätt. Han har hela registret. Som en jämförelse kommer jag att tänka på Chick Corea, då han ingick i frijazzgruppen Circle med bl.a. Anthony Braxton.

Sandell öppnar nästa stycke där just hans jazzspel kommer till uttryck. Gustafsson spelar tenorsax i staccato, spänningsfyllt och uppluckrat. Musiken övergår till ett mer konstmusikaliskt uttryck.

Publiken på Fasching, som under kvällen tilltagit i antal, lyckas få till ett extranummer. Det blir en finstämd avslutning. Strid spelar med stråke på cymbalerna. Gustafsson på sopransax och Sandell spelar dämpat med fingrarna på flygeln strängar.

Gush har under sina 25 år framträtt då och då och gjort ett antal skivor (se diskografi). Man har också samarbetat med andra musiker som slagverkaren Sven-Åke Johansson och violinisten Philipp Wachsmann. I samband med jubileet har man tagit fram en unik och mycket snygg fotobok (producerad i endast 25 ex.) med bilder från gruppens historia. Med boken följer en 7” skiva.

Alla tre är engagerade i ett flertal andra grupper och projekt, vilket är torde vara en förklaring till varför vi så sällan får höra Gush. Men varje tillfälle har varit en musikalisk händelse av stora mått och så var det även på Fasching denna gång!

Roger Bergner

 

GUSH 25 ÅR!!!

Fasching, Stockholm, 7 maj

Mats Gustafsson ss, ts., Sten Sandell p, röst. Raymond Strid dr.

 

Gush diskografi:

”Tjo och tjim” med Sven-Åke Johansson (Dragon DRLP 192)

”From things to sounds – From sounds to things” (Dragon DRCD 204)

“Gush Wachs” med Philipp Wachsmann (Bead CD 002)

“Live at Fasching” (Dragon DRCD 313)

“Live in Tampere” (Dragon DRCD 327)

“Norrköping” (Atatvistic CD 161)

“Electric Eel” (Qbico LP 30)

“Sounds” samlingsskiva 1990, ett nummer (Blue Tower BTLP-01/02)

 

 

 

”Sounds 99” samlingsskiva 1999, ett nummer (Blue Tower BTCD 09/10/11)