Gustafsson vs. Gustafsson

Wynton_Marsalis-1

En stundtals het debatt har utspunnit sig efter att saxofonisten Mats Gustafsson intervjuades i OJ 3/11 och då framförde synpunkter på trumpetaren Wynton Marsalis. Ta del i debatten!

Mats Gustafsson fick i intervjun tycka till om några musikanter, och Wynton Marsalis fick då känna på ganska hårda ordalag:

”Jag vet inte vilken negativ sida man ska prata om. Det är så inihelvete dåligt. Han sätter sig över allting och tror att han har ensamrätt till contemporary jazz. Han kan spela trumpet men har inget uttryck. Och man ska vara klädd i kostym – det är så pretentiöst. Har ingenting med jazz att göra.”

Det borde Mats Gustafsson inta ha sagt tycker flera läsare, däribland Sven Gustafsson, konsertproducent, författare, researrangör och New Orleans-älskare.

I nummer 4 av OJ finns följande meningsutbyte mellan Sven och Mats.

Sven Gustafsson öppnar med:

I Orkesterjournalen nr 3/2011 intervjuas saxofonisten Mats Gustafsson av chefredaktören Lars Grip. Gustafsson får bl.a. tycka till om diverse musiker. Trumpetaren Wynton Marsalis avfärdas i hånfulla ordalag. Självklart står det Gustafsson fritt att tycka vad han vill om Marsalis och hans musik. Men borde inte ett sådant kraftigt påhopp tillåtits att nyanseras av någon Marsalisvän? Givetvis i samma nummer.

I artikeln framgår att det viktigaste för Gustafsson är ”brinnet”, som måste finnas. Vidare att han är en ”lugn och eftertänksam person”. Uppenbarligen med bestämda åsikter – ”modern mainstreamjazz – finns det något värre?” Det skulle i så fall vara Wynton Marsalis, som avfärdas med följande drapa:

– Jag vet inte vilken negativ sida man ska prata om. Det är så inihelvete dåligt. Han sätter sig över allting och tror att han har ensamrätt till contemporary jazz. Han kan spela trumpet men har inget uttryck. Och man ska vara klädd i kostym – det är så pretentiöst. Har ingenting med jazz att göra.

Jag tycker att det hör till god ton i journalistiken att en person som angrips i så kraftfulla ordalag får rätt till försvar. Och är det en ren tillfällighet att övriga musiker som betygsätts av Gustafsson får beröm – och är vita? Även om man har rätt att i skrift uttrycka i stort sett vad man vill så är det ju inte självklart att man behöver utnyttja den i oträngt mål. Det blir en fråga om omdöme. Jazzfamiljen och dess vänner är tyvärr en liten skara och borde kunna hålla sams inbördes.

Om Wynton Marsalis klädkod vet jag ingenting – men jag har sett honom uppträda i såväl kostym som i mindre strikt mundering. Den gamla stammens New Orleansmusiker satte en ära i att få uppträda och spela för publik och de var alltid noga med sin klädsel. Och de hade starka synpunkter på att inte minst europeiska musiker i samband med parader och s k jazzbegravningar uppträdde i sjaviga jeans och urblekta t-shirts. Månne New Orleansfödde Marsalis följer de gamla mästarnas tradition ”snyggt klädd på jobbet”?

Lite konstigt är det att Mats går så hårt åt Wynton – båda är ju musiker som med förkärlek är gränsöverskridande och gärna samarbetar och spelar med personer som aldrig skulle hamna i ett jazzlexikon. Och ärligt talat – har inte Wynton något uttryck? Hans insatser för New Orleans efter Katrina och då inte minst hans kompositioner har enligt mitt sätt att se oerhört mycket ”brinn” i sig.”

 

Mats Gustafsson fick tillfälle till genmäle och sade då:

Ville bara stillsamt notera att min namne Herr Gustafsson skjuter sig själv rejält i den s.k. foten med detta inlägg. ”Och är det en ren tillfällighet att övriga musiker som betygsätts av Gustafsson får beröm – och är vita?”. Att dra en sådan slutsats utifrån vitt & svart, bra & dåligt… hör väl till tidigt 1900 tal? Oj, oj…, Fantastiskt att läsa något sådant i denna tid! Grattis!

Jag välkomnar dock en debatt i det ämne som jag hellre berör (och som jag ville komma åt i denna min givetvis rätt starka åsikt om Marsalis): Hur länge skall vi bara köpa att viss jazz är omfamnad och omhuldad av, speciellt, Amerikansk jazzmedia? Att den bara accepteras som ”bra” eller t.o.m. stilbildande? I mina öron låter Marsalis och hans kamrater som rena epigoner av en tidigare spelad jazz/tid.

Jag finner inget speciellt personligt språk eller nya riktningar och dialekter i denna jazz. Om jag lyssnar på t.e.x Clifford Brown, Fats Navarro och Bunk Johnson (för att ta några namnstarka) eller Tony Fruscella, Dizzy Reece och Bosse Broberg (för att ta några mindre namnkunniga) finner jag originalitet och personlighet i en och samma tradition. Eller om vi tar modernare namn såsom Axel Dörner, Joe McPhee och Peter Evans finner vi originalitet, personlighet OCH förnyelse, i nutid!

För mig är det vad JAZZ handlar om. Tradition OCH förnyelse!

Visst är allas åsikter subjektiva… absolut! Och skall så vara! Men jag önskar bara att lyssnare och kritiker i högre grad lyssnar efter just personligt språk och originalitet! Inte bara efter att spela ”korrekt” och ”enligt boken…”

När det gäller jazztrumpetare lyssnar jag helst på Niklas Barnö eller Magnus Broo eller på de nio ovan nämnda…

Och vill ni ha en debatt? Diskutera moral och etik utifrån den s.k. historieskrivningen i Ken Burns TV-serie om jazzen. Snacka om att göra subjektiva åsikter (från framförallt Marsalis och Stanley Crouch) till objektiva ”sanningar”…

Herr Marsalis får givetvis klä sig hur han vill (jag är ledsen för detta ogina snedsteg från min sida) och han får agera skyddsängel för orkanoffer och annat helt enligt sitt eget huvud – jag tycker bara att hans spel och hans inställning till jazzmusik suger……”