Har OJ brist på perspektiv?

Jag har med stort intresse läst Orkester Journalen i över 50 år. Jazzen har inte utvecklats mycket under denna tid. Välutbildade yngre jazzmusiker spelar fortfarande en sorts 1960-tals “efterbop” och inget fel i det. Coltrane, som dog för över 40 år sedan, är fortfarande den främsta förebilden för unga musiker. Jag vill gärna citera Jan Garbarek ur OJ 11/2004: “Jazz har blivit något som skapades … 1958-1964 … och är mest ett återskapande (från) .. den epoken. Jag tycker inte det är rätt att monopolisera den stilen som den yppersta och yttersta .. för det är den inte. Jag gillar verkligen .. äldre jazz – Young, Hawkins, Armstrong, Ellington – allt sånt.” Slutsats: Jazzens utvecklingsperiod kan sägas omfatta perioden 1900-1970.Inget nytt i jazzen konstaterar även Gary Giddins i OJ nr 1, 2008 – men varför vara ledsen? Tänk på alla inspelade ljudskatter som finns att tillgå – och all jazzmusik som spelas.

Vi får acceptera att jazzen inte dött men väl stannat i ett reservat för relativt få entusiaster – inget fel på musiken för det. Det lär inte komma någon ny Armstrong, Parker eller Coltrane lika lite som det kommer någon ny Bach eller Mozart.Bengt Lindroth beskriver läget i OJ nr 1 2008. Flertalet musiker och skribenter lever “PC” (post Coltrane). Jag har fått uppfattningen att OJ:s nuvarande redaktion är lite bredare eller “PP” (post Parker)?Jag vill gärna poängtera att jag inte är någon gnällig “tradgubbe” eller inskränkt “bopnörd” utan (bland annat) lyssnar på jazz från Oliver till Coltrane och framåt och gärna också på den äldre amerikanska traditionen med blues och folkmusik, liksom alla former av livejazz även “nutida” och “samtida” för att ta till några vanliga och idiotiska klyschor. Jag har noterat att samtiden och nutiden flyttar på sig överallt utom inom jazzen, där dessa begrepp är lika med 60-talsjazz! Jag är således ingen bra representant för jazzlyssnare i gemen, dessa är ju som bekant ofta mycket sekteristiska. Det är t ex helt olika publiker om man är på Nefertiti (Ron Carter), Nef (Swedish Jazz Celebration), i Askersund (trad) eller i Åmål (blues).

En illustration av jazzens utveckling i tid och rum kan följande två exempel ge. 1) Jag bevistade nyligen en fin konsert av en av de främsta jazzpianisterna i Sverige med gästsolister inför en inbjuden, välartad och medelålders medelklasspublik. 2) Över 80 år tidigare var King Oliver jazzkung med sin orkester på Plantation Café i Chicagos svarta kvarter. Enligt en dåtida skildring var personal, musiker och de uppträdande svarta inför en både svart och vit publik av stamgäster, studerande, kontorister, “slummande” vita affärsmän, vita musiker och underhållare m fl. Musiken vid de här två tillfällena bestod av populära stycken, egna kompositioner och blues. Man spelade i båda fallen starkt rytmiskt och med inlevelse och känsla – trots allt inte så olika! Jag såg med intresse fram emot OJ:s serie om olika jazzstilar även om dessa avhandlats många gånger tidigare i böcker och tidskrifter. Indelning i olika “stilar” kan f ö aldrig bli exakt eftersom det alltid rör sig om efterhandskonstruktioner av kritiker och andra förståsigpåare. Musikerna vägrar dessutom ofta att följa “reglerna”.

Artikel nr 2 (Swing & Bop) var saklig även om nästan hela 1930-talet avfärdades som en transportsträcka mot kommande höjder. Det är lätt att förstå att Leif Wighs entusiasm över bebop-explosionen med Parker och Dizzy osv – det är ju musik som verkligen stått sig och vars språk finns i all jazz efter bopen. Och vem är jag att bedöma Ulf Adåkers kompletta artikel – Nr 3 (Cool Jazz)? Men som Adåker själv skriver, blir etiketterna snabbt ogiltiga och irrelevanta. Många av de berörda musikerna spelade ju dessutom ofta i både swing-, bop- och cool-sammanhang. En kommande artikel kommer väl att avhandla Hard Bop. Då är vi redan framma vid Coltrane, som fortfarande är helt aktuell.Wighs lyriskhet över jazzens omdaning från dans- till konstmusik inför en “lyhörd” publik känns dock ganska inkrökt och elitistisk.

Tilläggas kan att jazzen på 1910-, 1920- och 1930-talen ofta spelades till dans med en lyssnande publik sittande eller stående mellan scenen och de dansande. Vid show-tillställningar och på småklubbar spelades inför sittande publik. Man spelade även i andra sammanhang – t ex Henderson spelade vid skolavslutningar. Sedan kan man fråga sig vad det är för fel med dansmusik? Ellington påpekade hur stimulerande det var att spela för människor som rörde sig till musiken. Om man vidgar perspektiven några hundratusental år så kom förmodligen först sång och rytm, följd av dans och sedan ljudande instrument.
Både Wigh och Adåker poängterar den avancerade harmoniken i den nya efterkrigsjazzen och som förstås innebar nya utmaningar för musikerna. Här kan noteras att det verkligt speciella med jazzen oavsett tid eller stil är det personliga uttrycket, improvisationsmomentet, rytmen och fraseringen. Avancerad harmonik är utforskad inom den s k konstmusiken långt före jazzen. Musik blir inte automatiskt “bättre” med utökade harmonier eller mer instrumentteknik.Nu till mitt huvudsakliga ärende. Första artikeln i serien får etiketten “Tradjazz”. Jag vet inte vad den kunnige (av tidigare artiklar att döma) Ola Pålsson fått för uppdrag, men i stället för en redogörelse för merparten av jazzens historia (1900-1940), lämnas en artikel om svensk “tradjazz” (OJ 1/2009), som jag förstås inte har något emot i sig! Tänk er en ny jazzlyssnare, som vill veta mer om jazz genom att läsa OJ. Hennes uppfattning bör bli att jazzen kom till på sent 1940-tal. Har OJ – världens äldsta jazztidning – inte kommit längre i fråga om att förmedla kunskap och information om jazz?
Storbandspionjärer som Henderson, Goldkette, Redman, Moten, Russell och mästare som Morton, Bechet, Ladnier, Noone, Jabbo Smith, Bessie Smith, Bix, Teagarden, Lang, Chu Berry m fl, förtjänar verkligen att nämnas och hedras i världens äldsta jazztidning i stället för att klumpas ihop som namnlösa och kommersiella dansmusiker, som spelade inför larmande och föga “lyhörda” hopar om man fullföljer Wighs resonemang! Undertecknad känner mig t ex lika mycket eller (förmodligen) lite “lyhörd” oavsett om jag lyssnar på Henderson, Parker eller Rollins!Man bör betänka att de amerikanska jazzpionjärerna försökte leva på sin musik och måste inordna sig efter krav från klubbägare, inspelningsledare m fl. Villkoren innefattade ofta oändliga turnéer och med orepeterade grammofoninspelningar på småtimmarna efter ordinarie gig! Trots detta gjordes många mästerverk, som självklart och återkommande och med respekt bör behandlas i en jazztidning värd namnet. Vid ett tillfälle på en klubb undslapp sig någon något nedsättande om en gammal Ellington-tape, som rullade i bakgrunden. “Dom menade allvar” utbrast den närvarande och heligt förbannade Dexter Gordon.Wigh visar vidare sin okunnighet och brist på perspektiv genom att bl a skriva att “Utan att förringa den musik som Louis Armstrongs grammofongrupper spelade in på 1930-talet .. att bebopmusiken är den första oantastliga konstformen i genren.” Wigh avser förmodligen Louis Armstrongs Hot Five/-Seven, som spelade in 1925-1928. Bl a gjordes mästerverken West End Blues och Tight Like This, som insiktsfulla bedömare betraktar som oöverträffbara och tillhörande 1900-talets märkligaste och betydelsefullaste grammofoninspelningar oavsett genre.

Det finns mycket att läsa även om jazz före 1940 – sök på nätet! Besök gärna “The Red Hot Jazz Archive” på nätet, där så gott som alla 20-talsinspelningar finns att ta del av  – även mycket som aldrig funnits på LP, tack vare ett fantastiskt arbete av Scott Alexander m fl. Bara ett exempel: Loving You The Way I Do (Blake) med The Charleston Chasers från 1930 (Phil Napoleon, bröderna Dorsey, Eva Taylor m fl). En liten men ack så ljuvlig bagatell!Det är förstås bara att inse att tiden kommer med ökande fart och med den nya läsare, lyssnare, musiker och skribenter med helt andra referenser och erfarenheter. Det mesta försvinner ur tidens glesa garn. Hur många av dagens eller tidigare jazzmusiker kommer att bli spelade om 50-100 år? Urvalet torde nog inte handla om “konstmusik” eller inte utan säkert ske med tyngre kriterier.Tack för en fortsatt fin tidning, som det är svårt att leva utan. OJ:s nya format är tilltalande med fylligt och ofta läsvärt innehåll men glöm inte ansvaret för att ge nya generationer av jazzlyssnare en riktig information om jazzens korta historia och därmed få en chans att höra den underbara musik som finns bevarad.