Harry Arnold-sällskapet firade 20 år

arnoldharry

En sådan här nostalgiorgie kunde jag ju inte gärna missa, inte minst då huvudpersonen var Harry Arnold. En genomsnäll, skicklig och handlingskraftig musiker och arrangör samt organisatör som lämnade oss på tok för tidigt. Det är med stolthet man själv har fått delta i hans jazzhistoriska radioband!” sa Bengt-Arne Wallin, en överraskande VIP-gäst som lokala Harry Arnold-sällskapet lockat ner till sitt 20-årsjubileum.

 

 

Ett precis knökfullt konserthus med motiverad publik kom för att njuta  en av världens främsta trombonister, Nils Landgren, och numera Limhamnsbosatta Victoria Tolstoy ihop med Roger Bergs Big Band i ett ”string of pearls” av Arnoldsuccéer och dito arrangemang.

 

Konsertens presentatör, Jan ”Jolson” Olsson, försökte pumpa Wallin på minnen från Radiobandets framgångsrika tid som radio-och konsertband. Men så blev det inte. Passade  dåligt och oväntat att ”dra” för den här publiken, ansåg Wallin.

Memoarer? Ja, kanske det. Då skulle man kunna bli av med en lång rad oförglömliga episoder från de fantastiska jazzåren under l950-och 60-talet.

– Men framförallt minns jag Harry Arnolds högt uppdrivna konst att skriva berörande jazzig filmmusik, berättade Bengt-Arne Wallin. På den tiden var Harry så gott som heltidsanställd på dåvarande Europa-Film och han svarade för musiken till inte mindre än 57 långfilmer. När jag själv började intressera mig för filmmusikskapande gav han mig en bok, Underscored, som hade hjälpt och inspirerat honom mycket i handlingsladdat komponerande.

Nils Landgren hängde gärna på och menade att han hade det mesta i sin karriär att tacka Bengt-Arne Wallin för, när han som grön trombonist från Degerfors inträde på huvudstadens jazzscener.

– Bengt-Arne är världens hippaste musikant,  smickrade Landgren och kunde inte låta bli att citera ”Stenansiktet” Rune Gustafssons personliga text till Quincy Jones/Henri Salvadors Arnoldklassiker The midnight sun never sets: ”I midnattssolens mörka land där jag ensam går hand i hand”.

Vilken naturligtvis efter skratt följdes av en nästan andlös sensibel tolkning av kompositionen i Mikael Råbergs arrangemang och Landgren som fabulös solist.

– Det är toner från himlen, suckade Kristianstads kände trumpetare Kjell-Åke Persson av hänförelse.

Ja, naturligtvis var det så –  Landgren står idag i världsklass. Ingenting tycks honom omöjligt i tonbildning (med en höjd stundtals som en amerikansk förstetrumpetare) eller ifråga om att övervinna tekniska hinder i ett sagolikt improviserande.Tvärtom verkar allt utspel lekande lätt. Allt i en smakfullhet och utstrålning som är djupt seriös men aldrig ”crowdpleasing” eller poserande.

Nisse Landgren underströk Wallins mästarklass som arrangör och kompositör med dennes Visa från Dala-Järna, understödd av Roger Bergs swingstorband med många skandinaver i sektionerna. Från det lokala planet hörde man gärna tenoristen Fredrik Carlqvist, som verkat och levt i Barcelona de senaste tio åren. Här framtonade han, liksom Lundabosatte Texasbördige kollegan Ed Epstein, i trygg mainstream-kontinuitet.

Nisse kunde självklart inte låta bli att sjunga, både i solo och ihop med Victoria Tolstoy. I det förstnämnda kom hans lite nasala ljusa röst väl till pass i Don’t go to strangers. Och sedan Victoria firat inledande triumfer i bästa Nancy Wilson-anda  – Willie Nelsons On the road again och Diana Schuurs I just found about love, där storbandet även fick blomma – blev det härliga duetter både via röst- och tromboneinpass från Landgrens sida. Något som publiken tacksamt tog emot med glada tjut och applåder som även fortsatte då Roger Berg fick visa sin Gene Krupa-inspiration i dennes Leave us leap (en gammal Arnold-succé från 40-talets Amiralenepok) liksom den egna mindre kända ”Forever stoned”.

Men det fanns andra sångfåglar denna kväll – lokala Rogers Rabbits, bestående av tidigare Harry Arnold-stipendiaten Sara Ahlcrona, Lady Lynette Koyana och Anna Paulin. Tillsammans med storbandet blev det ytterligare nostalgisk fröjd i Andrew Sisterstappningar av Rhum and Coca Cola, Boogie Woogie Bugle Boy och I want seafood Mama.

Betydligt mer närliggande sensibel nostalgi bjöd Victoria i Chet Bakers-anknutna He was too good to me och Mad about the boy. Har någon av sommarens festivalarrangörer missat att boka Victoria så skynda – och kan man knyta ihop säcken med Landgren har man ett garanterat succépar.

 Victoria Tolstoy ska dessutom berättigat få årets Harry Arnold-stipendium utdelat på hans födelsedag den 9 augusti på Pildammsscenen, och då även sjunga till Amiralens storband. Motiveringen är att ”årets Harry Arnoldstipendium går till Victoria Tolstoy som genom målmedvetet arbete, extrem begåvning och en känsla för såväl tradition som förnyelse har lyckats nå högsta internationella nivå.”

Det var i den klassen man njöt detta 20-årsjubileum som alltså fortsätter på Arnolds födelsedag. Och vem hoppas Arnoldföreningen då kommer och överraskar? Jo – Quincy Jones!

– Vi hade en liten räv bakom örat då vi bjöd ner Bengt-Arne. Han är nämligen mycket god vän med Quincy, och vi hoppas han hjälper oss övertala honom komma hit och dirigera sina kända Arnold-anknutna arrangemang och kompositioner, sa föreningens stollte ordförande Bo Hirche mellan inskrivningar av nya medlemmar.

Christer Nilsson

Harry Arnold-Sällskapet 20 år
Konserthuset i Malmö den 10 april
Medverkande: Nils Landgren, Victoria Tolstoy, trion Sara Ahlcrona-Lady Lynette Koyana-Anna Paulin samt Roger Bergs storband