7 januari 1903 – 9 juli 1985

John Hasse föddes i Göteborg och tillhörde den första generationen svenska jazzmusiker. Som femtonårig tog han värvning som musikvolontär vid Göta artilleriregementes musikkår där klarinetten blev hans huvudinstrument och där han också började spela saxofon.

1923 spelade han på den uppmärksammade Göteborgsutställningen och spelade sedan i lokala band till 1926 då han engagerades av den i Sverige verksamme, kanadensiske orkesterledaren, Jack Harris.

Där blev han kvar under flera år och spelade på Eggers i Göteborg och på Cecil, Grand Hotel, Hasselbacken, Operakällaren och Saltsjöbaden i Stockholm och på turneer i Norge. Han gjorde inspelningar med Harris, Charles Redland och Nils Kyndel, och spelade också med den danske orkesterledaren Otto Lington och Charles Wallée (pseudonym för Olle Bergendahl).

Hasse utvecklade tidigt sitt saxofonspel och han blev både en förbild och lärare för något yngre musiker som Ove Rönn och Gunnar Mossberg. 1941 gjorde han och några andra svenska musiker en uppmärksammad turné i Tyskland med orkesterledaren Peter Kreuder.

De fasor de då blev vittne till har han senare berättat om i radio: ”När vi kom hem och berättade vad vi sett av judeförföljelser därnere, blev vi inte trodda” sa han bland annat.

Hasse lämnade under 1940-talet dansmusiken för att i stället arbeta i teaterorkestrar och med studiojobb för film, grammofon och radio. Han var musikaliskt verksam under närmare sextio år.

De sista trettio delade han mellan frilansande studio- och festvåningsjobb och en tjänst hos den legendariske ”Kuta-Pelle”, dvs musikhandlare Erik Pettersson i Stockholm. I sin kartläggning av den tidiga svenska jazzen hade Gruppen för Svensk Jazzhistoria en viktig informationskälla i John Hasse.