Helkväll med Roscoe Mitchell

En helkväll med Roscoe Mitchell på fin jazzklubb är inte att motstå. Och när publiken sorlande sitter vid sina drinkar står Mitchell där och tar emot, hälsar på många, vänlig leende.

Strax förstår jag varför: scenen fylls med unga musiker, hans studenter på Mills College – och publiken är i hög grad deras föräldrar och kompisar… Mitt humör sjunker strax: ännu en studentkonsert. De väldigt unga musikerna avlöser varandra på scenen, men i en uppåtstigande kurva, i olika konstellationer som alla framför Mitchells skrivna musik.

Men även om jag kan imponeras av studenternas tekniska skicklighet, så förmår de inte gjuta liv i musiken. Det beror nu inte bara på dem, utan också på den musik de spelar: den är eklektisk i sitt klassicerande, använder både mer romantiska tonspråk och en sorts avantgardistisk mainstream, som efter sin storhetstid på femtio- och sextiotalen haft svårare att göra sig angelägen. Så också nu. Men så småningom växer ensemblerna, och när i de två sista numren slagverk adderas, börjar det hända saker, om än inte helt övertygande.

Paus – och jag undrar oroligt om Mitchell alls tänker spela själv. Men under pausen bär man ut alla notställen, och in kommer en kvintett med Mitchell själv på alt- och sopransaxofoner, studenter runt omkring. Utan att tveka blåser Mitchell en hård fras i alten, och han fortsätter att göra det, utan uppehåll, i tio minuter: upprepar den, varierar den i cirkulär andning.

Några och sjuttio år gammal, tunn som en tändsticka, spelar han med överlägsen kontroll och säkerhet – och med en ung punkrockares attityd. Det är förödande bra: musiken får kropp, pregnans – den talar till oss, just nu. Och vi får ett stycke till med Mitchell, nu omgiven av kollegor från Mills, där ibland etablerade musiker som de från exempelvis Anthony Braxtons band välkända James Fei (som tidigare under kvällen medverkat på en monstruös kontrabasklarinett) och Taylor Ho Bynum. De tre blåsarna utväxlar ljud och läten, man bygger ett landskap av röster, som talar med varandra och med och mot en slagsverksmatta av piano, vibrafon, och trummor.

Inga noter – men detta är musiker som faktiskt komponerar medan de spelar. Och som inte tvekar, utan tvärtom går rakt på: det omedelbara är det som slår mig, hur musiken direkt får kraft och form

 

Ulf Olsson         

Yoshi’s Oakland, USA

16 april 2012-04-18

Roscoe Mitchell,