Hemma hos Tom: Elektronik, riff och friform

john_bischoff_foto_JimBlock

Tillbaka hemma hos Tom, som nu har en liten minifestival för att fira tvåårsminnet av den första hemmakonserten.

Och delvis samma musiker uppträder nu som då. Men jag var inte med då och kan inte jämföra. Trångt blev det: flygeln i vardagsrummet fick ge plats åt datorer och sladdar, stolar maka på sig – samtidigt som fyrtio personer ville vara med. Snart får vi nog inte plats hemma hos Tom längre.

Före paus hukar sig tre män i skilda åldrar, Perkis-Bischoff-Fei, över en resväska full med små apparater av misskännlig femtio- och sextiotalsdesign, respektive en MacBook, respektive en vanlig pc (en pc känns som ett exklusivt instrument i dessa sammanhang, där alla kör på Mac) – och en väldig massa små apparater och sladdar. Det förblir trist att titta på när folk tittar på sina datorer.

TimPerkis_foto_.JonRaskin

Och musiken var också stundtals en trist samling klichéer ur elektronmusikens förråd: det svischar och svoschar, mullrar och brusar. Men än sen? Men några gånger kommer man överens om ett stämningsläge, man kommer överens om att stanna i det och utforska det, och genast får musiken mer av form, blir intressant, börjar verka. Anförda av Anthony Braxtons gamle elev James Fei skapade trion en stillsamt böljande musik, genomkorsad av skarpa ljudblixtar. Och Perkis slänger vid ett par tillfällen in vad som närmast låter som samplad pianojazz.

Efter paus blir det levande musik. Fler Braxton-musiker fanns med i John Shiurba 5×5. Sättningen var spännande: elgitarr, cello, slagverk, en man på klarinett och basklarinett, och ytterligare en på fiol, klarinett, basklarinett, kontrabasklarinett, och tenorsax.

Puh – men Cory Wright var en lysande multiinstrumentalist. Man framförde en komposition av Shiurba, där noterade delar avlöstes av improviserade. En dynamisk, kraftfull musik, som obesvärat, genom musikernas kunnighet, rörde sig mellan friform och hårt riffande.

Men det var ofta detaljskeenden som fångade min uppmärksamhet: hur slagverkaren Gino Robair lät en batteridriven massagestav hoppa omkring, inlindad i en handduk, på en av pukorna.

Eller hur han lät en liten leksaksinsekt krypa omkring i en skål på den andra pukan. Små ljud – men nog så intressanta. Men man höll på lite för länge, musiken rörde sig inte riktigt framåt, stod kvar på stället – och skulle ha vunnit på större koncentration.

Ulf Olsson

11 maj 2011, Tuesdays at Tom’s Place, Berkeley, Kalifornien
Tim Perkis, John Bischoff, James Fei Trio
John Shiurba 5×5