Hildegunn Øiseth danska kvartett trollband med sin mix av tonspråk i Lerum

Foto: Christer Åkerlund

Hildegunn Øiseth Kvartett, Dergårdsteatern i Lerum, 17 oktober

Norska trumpetaren Hildegunn Øiseth har en bakgrund i Bohuslän Big Band, samarbeten med inhemska musiker i bred folkmusikgenre samt inom uppmärksammade Sisters In Jazz. Upptäckte för egen del hennes berörande ton i sist nämnda projekt. På en handfull album i eget namn framstår hon mer som världsmusiker än ortodox jazzutövare. Att flerårig vistelse i Sydafrika jämte omfattande turnéer i Asien och Mellanöstern avsatt spår blir uppenbart i Lerum.

På grund av pandemin rekryterade norskan medlemmar till sin kvartett från Danmark. Vid flygeln sitter Makiko Hirabayashi, på andra sidan scen Marylin Mazur – rytmkonstnären för evigt förknippad med sitt Miles-samarbete – samt på kontrabas Klas Hovman. Således kvinnodominans, fast ska låta det vara osagt om könsfördelningen märks i musiken.  Konserten varar i cirka 2 x 45 minuter. Andäktigt lyssnande finsmakare delges upplysande introduktioner till majoriteten av bandleadarens låtar. Ljudet på Dergårdsteatern är av hävd förstklassigt, vilket gynnade kvartettens nyanser.

Inledande Now Now alluderar på tiden i Sydafrika, fast temat påminner om Nature Boy. Redan i andra låten märks intresset för elektronik. Ur en laptop aktiveras samplingar av hypnotiska beats och dylikt. Och trumpetljudet processas med skön efterklang, vilket ger reminiscenser till Jon Hassell och likasinnade. Marylin Mazur ges utrymme för flera raffinerade fyrverkerier, alternerar mellan konventionellt trumset och specialdesignad arsenal av rytmbringande attiraljer. Alltid en extraordinär upplevelse att få ta in hennes musikaliska universum.  Øiseth trakterar i flera av sina kompositioner bockhorn, anknyter till samisk tradition. Två olika används för att kunna spela i flera tonarter. Luringen svänger uppfriskande medan What Ever hakar på. Utvecklas till en såväl melodisk som rytmisk fullträff genom fräckt beat med japansk vibe. Hirabayashi lägger antingen ljuva ackordslingor, eller tillför experimenterande spelsätt, knäpper på pianosträngar. Ett längre stycke i andra set är inte melodibaserat, mer att betrakta som ljudframställning. Utmanande atonala digressionen ”kompenseras” rikligt genom härligt suggestiv, arabiskt groove och på uppmaning nynnande publik i förföriska Dzimba Dza Mabwe. Klas Hovman tillför sammanbindande stadga.  Taktfast melodiska figurer utgör dessutom själva kärnan vid ett par tillfällen.

Innovativa Øiseth anför en spännande kvartett. Akustiska klanger kompletteras läckert genom inslag av tekniska finesser. Världsmusik mixas begåvat med nordisk tradition och jazzestetik. Suggestiva mönster upplöses och bearbetas i variationsrika strukturer och superba solon. Stimuleras mer av deras sound än melodierna per se. Väldigt lämpligt att Jazzradion befann sig på konserten, som när den sänds i P2 kommer väcka berättigat uppseende. Fint att Musik I Lerum med ett års fördröjning kunde genomföra sitt arrangemang.

Mats Hallberg

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.