Historisk kväll med Globe Unity på Fylkingen

First Edition – Festival for improvised and other music: 19-21 February 2016
Fylkingen, Stockholm, 19 februari
Första akt: Billy Steiger vi; Ute Kanngiesser cello, Seymour Wright as; Paul Abbot dr.
Andra akt: Peter Brötzmann reeds, Heather Leigh steel-g.
Tredje akt: Globe Unity Orchestra:Axel Dörner tp; Manfred Schoof tp; Christof Thewes; Mats Äleklint tb; Henrik Waldorff as; Gerd Dudek ts; Fredrik Ljungkvist cl, ts; Alexander von Schlippenbach p; Paul Lytton dr, perc.

Fylkingens konsertlokal var fylld till sista plats med publik också stående utmed väggarna när
festivalen First Edition drog igång. Bakom denna generösa festival, som här för första gången förlänades Stockholm, med ett spännande program och många intressanta musiker, finns en driftig arrangör och musiker som heter John Chantler från London men numera bosatt i Sverige.

Seymour Wright gick från början ut hårt på saxen och blåste ihållande till Bill Steiger och Ute Kanngiesser, som inledningsvis spelade pizzicato på sina respektive stråkinstrument, starkt!
Under det hela matade Paul Abbot på med ett kraftfullt och mycket rytmiskt trumspel. Stråkarna gick över till att spela med stråke i den intensiva ljudmassa som successivt byggdes upp och som utvecklades till en jämn noise-artad ljudmatta. Cellon liksom fiolen fick verkligen jobba för att inte dränkas av det intensiva trumspelet och de skärande saxtonerna. Men det fanns också dynamiska skiftningar och mot slutet blev musiken för en stund luftig och klangligt mer uppluckrad om än med ett genomgående hårt anslag.

Det var första gången jag hörde dessa musiker och Wright är en saxofonist som verkligen inte lämnar en oberörd och Abbotstrumspel var mycket bra. Kanngiesser och Steiger är också musiker man gärna vill höra mer av framöver.

Mötet mellan steel-gitarristen Heather Leigh och Peter Brötzmann tillhörde kvällens mest aparta inslag. Brötzmann spelade inledningsvis en folkmusikliknande melodi som förde tankarna till sydöstra Europa. Heather mötte upp med en melodisk och repetitiv figur på detta, i friformsammanhang, udda instrument. Hon är mycket skicklig på steel-gitarr och lyckas frambringa de mest säregna ljud, från liggande klanger som moduleras och som hon visade prov på inledningsvis till sfäriska ”rymdljud”, men det var först när hon bröt upp klangen och åstadkom mer ”orena” toner som hon musikaliskt närmade sig Brötzmannsmer fria spel. Dessa stunder blev i mitt tycke konsertens höjdpunkter. Annars upplevde man i långa stunder att de spelade var och en för sig även om de då och då tangerade varandra under dessa partier.

Brötzmann, som växlade mellan olika klarinetter och tenorsax och som stundvis spelade både melodiskt och vackert, lyckades ändå inte riktigt spela ihop med Heather. Jag antar att det är svårt att få ihop det under dessa förhållanden? Brötzmann, som faktiskt blir 75 i år!, spelar fortfarande med stor kraft och pondus, vilket särskilt hörs i tenorsaxen. Kul var det också att höra honom spela så vackert på basklarinett!

Det som jag tror att de flesta i publiken kommit till Fylkingen för att höra infriade alla förväntningar! Globe Unity Orchestra! Denna legendariska frijazzorkester som i år firar
50-årsjubileum och som förutom ledaren själv Alexander von Schlippenbach innehöll två ytterligare originalmedlemmar: Manfred Schoof och Gerd Dudek. GUO har genom åren skiftat medlemmar och många är de som gästspelat i orkestern. På Fylkingen medverkade två av våra främsta improvisationsmusiker: Fredrik Ljungkvist och Mats Äleklint. Stycket som man framförde var till en början uppluckrat och hade en mer konstmusikalisk karaktär, men förtätades stegvis samtidigt som det tilltog i styrka till ett mäktigt tutti.

Först ut som solist var Schoof med ett fint avvägt solo. Därpå följde Ljungkvist med ett mycket bra klarinettsolo som sedan varvades med ett mäktigt ensemblespel. Schlippenbach är en egensinnig kompositör och man känner igen hans sätt att bygga upp musiken från skivor som man hört tidigare.Jag hade förmånen att få sitta nära pianot så att jag kunde se Schlippenbach och hans mimik och hur han eftertänksamt och underfundigt spelar just den tonen eller det ackordet, samtidigt som han tyst sjunger för sig själv. Tyvärr var pianot lite för svagt i förhållande till den i övrigt ganska ljudsstarka ensemblen. Dudek levererade ett kraftfullt solo som följdes av Äleklint som spelade ett mästerligt.Återigen framhåller jag Äleklint för att vara vår främsta trombonist! Dörner med sin dragtrumpet spelar som ingen annan och får fram de mest märkliga ljud, där också det visuella är halva grejen.Frånvaron av en basist gjorde att Lytton, bakom denna sektion av blåsare också fick fylla den funktionen, samtidigt som han skapade en enastående rytmisk grund åt det hela. Thewes spelade ett bra trombonsolo som var mer formbundet och Waldorff var sist ut på altsax med en ton som kanske var kvällens mest jazziga. Det här är en orkester som bygger på ett givande och ett tagande och som jag hoppas kommer att fortsätta att spela. Det enda som hade behövts för att göra denna smått historiska kväll på Fylkingen fulländad var ett längre solo av Schlippenbach själv!

Roger Bergner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.