Högklassiga Blue House Jazz Orchestra gästades av ett röstfenomen och en souldiva

BHJO-alla

När storbandet Blue House Jazz Orchestra ska framträda i Stockholms Konserthus kontaktar de båda bandledarna Peter Asplund och Magnus Lindgren ett antal kollegor bland den svenska jazzeliten. Olika instrumentalister varje gång, vilket känns både fräscht och innovativt.

Efter några intensiva repetitionspass är det dags att kliva i arbetskläderna, vilket innebär smoking, fluga och blanka lackskor.

Den för varje gång unika konstellationen av musiker har sedan länge skämt bort oss med att låta i princip lika bra – eller bättre – varje gång. Sedan beror det förstås på låtval, arrangemang och gästsolister i vilken mån konserterna blir en framgång. Höstsäsongens inledning formades till ett publikvänligt kalas med ett ungt och virtuost sångfenomen i form av Antoinette Clinton, alias Butterscotch samt världsstjärnan och souldrottningen Patti Austin. Idel glada leenden och handklapp samt bejublat extranummer och standing ovation.

Men rent jazzmusikaliskt var det storbandet som tog hem priset.

Miss Clinton med artistnamnet Butterscotch är internationell mästare i grenen beatbox, det vill säga förmågan att frambringa diverse slagverks- och ljudeffekter oralt. Allt är tillåtet – läpparna, tungan, struphuvudet, munhålan och resultatet kan låta som allting från en funkig elbas till en ettrig trumpet.

PA-och-B-med-komp

I botten ligger ofta ett pumpande beat som fungerar på ett effektivt medryckande vis, ibland varvat med mer vardaglig sångteknik. Som i Summertime, där Butterscotch inleder med att härma en trumpet, växlar till rytmiska ljud och övergår till att sjunga melodins text. Sången visar sig vara ordinär, med stundom rätt skev tonträff. Men som beatboxer är hon vass. Ungefär på en nivå som när man ser exempelvis en skicklig trapetskonstnär göra hisnande utflykter från hög höjd. Uppseendeväckande men musikaliskt rätt intetsägande.

När Patti Austin intar scenen är det inget snack om vem som bestämmer. Miss Austins auktoritet är absolut. En publikfrälsare som debuterade på legendariska Apollo Theater i Harlem innan hon hunnit tappa mjölktänderna.

Karriären är omfattande och inkluderar allt från körsång bakom megaartister till otaliga reklamjinglar, rhythm’n’blues, popdängor och frodig gospel samt inte minst smäktande soul. På äldre dagar (hon är 63) har jazzen fått allt större plats i repertoaren och med följsam uppbackning av Blue House Jazz Orchestra bjöd Patti Austin frikostigt på ett pärlband av jazzhits från Ella Fitzgerald´s Song Book.

Förutom klassiker som A Tisket A Tasket, Our Love Is Here To Stay och Satin Doll undfägnades publiken med diverse fakta och funderingar kring förebilden Ellas liv och leverne. Ibland ganska långa och omständliga textsjok, snudd på skvaller, varvat med kortare storys med hyfsad punchline. Som grädde på moset även funderingar kring Miss Austins personliga livsresa, där hon med viss svärta berättar att den långa karriären inte inkluderat vare sig äktenskap eller barnafödande.

de-fyra-huvudfig

Som den crowdpleaser hon är ser hon självfallet till att interfoliera snacket med passande låtval. En avskalad och utlämnande But Not For Me följer därför logiskt efter berättelsen om barnlösheten. Medan en snabb och energifylld How High The Moon med tillhörande scatsång föregås av information kring Ella Fitzgeralds ambitiösa inlärning av Charlie Parkers solo på nämnda melodi.

Att sedan Patti Austin själv inte på långa vägar når upp till Ellas nivå är förstås inget man kan begära. Men hon vågar och hon tar för sig och att hon i ärlighetens namn inte är en helgjuten jazzvokalist, det är uppenbart. Tajmingen och karisman är det i varje fall inget fel på.

Men som ovan antytts; det var Blue House Jazz Orchestra som gav kvällen dess musikaliska guldkant. Med såväl egentillverkade original som välkända standardlåtar i fräscha och nyskrivna arrangemang bjöd storbandet på en klangfest, med underbart välspelande sektioner. När ett big band låter så här nyanserat, dynamiskt och gungar utan problem, då är det varning för ståpäls.

Speciellt när profiler som Karl Olanderson flygelhorn eller Klas Toresson tenorsaxofon kliver fram till solistmiken.

Interfolierat i all denna härliga och högklassiga storbandsmanifestation finns även en duoversion av balladen Autumn Leaves. Magnus Lindgrens flöjt och Mathias Algotsson vid flygeln bjuder på en hisnande vacker version, så skickligt anlagd i ett intrikat samspel att man snarast baxnar.

alla-med-st-ovation

Självklart avslutas det hela med att gästvokalisterna samsas om en gemensam finallåt, uppbackade av storbandet. Inte oväntat en rejäl gospeldänga i form av melodin You Gotta Be. Gunget och utlevelsen är så omfattande att publiken står upp som vore det en svettig rockkonsert. Och detta i ärevördiga Stockholms Konserthus!

Sannerligen att starka musikupplevelser bryter barriärer.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Stockholms Konserthus, fredag 20 september.

Husbandet Blue House Jazz Orchestra med kapellmästarna Peter Asplund & Magnus Lindgren samt gästsolisterna Patti Austin och Antoinette Clinton, alias Butterscotch.

Mike Ricchiuti (Patti Austins pianist).

Blue House Jazz Orchestra: Magnus Blom, altsax / Hans Åkesson, altsax / Klas Toresson, tenorsax / Henrik Westerberg, tenorsax / Neta Norén, barytonsax

Jan Kohlin, trumpet / Karl Olandersson, trumpet / John-Erik Bentlöv, trumpet / Filip Olandersson, trumpet Peter Fredriksson, trombon / Christine Carlsson, trombon / Kristian Persson, trombon / Krister Pettersson, bastrombon        

Mathias Algotsson, piano / Fredrik Jonsson, bas / Calle Rasmusson, trummor